I nådens år 2010 hör man inte sällan röster i medierna som uttalar årtalet enligt angloamerikansk modell: tjugohundra-och-tio. Detta är också året där allt och alla ”tar plats” istället för att äga rum; vissa konferenser, till exempel, tar plats i Stadshuset. ”Jag tänker att…” har därtill blivit standarduttrycket för var och varannan som alls reflekterar över något.
Medierna, både tv och radio, formligen svämmar över av allehanda formuleringssätt som är mer eller mindre direkta översättningar från engelskan. Den som är observant på företeelsen kan antingen irriteras till döds, eller tvärtom med roat intresse samla på sig en liten kollektion av uttryck, levande exempel på språkets utveckling. Vi är ju delaktiga i en omvärld som påverkar oss, och om det idag är engelskan som i hög grad dominerar de språkliga tillflödena har det ju historiskt inte alltid varit fallet.
Det svenska språket har ändå genom århundradena överlevt, införlivat olika influenser och utvecklats. Frågan är väl närmast vad mediebruset gör med språket, alla dessa ord – för det är långtifrån bara bilder det gäller – som dagligen forsar förbi. I alla händelser torde utvecklingen påskyndas genom denna inflation i in– och uttryck.
Men andra fenomen kan vara värre än anglicismerna: olika exempel på klyschighet, språkligt slarv eller bara okunskap. I ett arkitekturprogram i radio nyligen hörde jag en politiker tala om hur viktigt det var att ”bygga attraktivitet” i regionen.
Och i ett tv-program häromveckan talade reportern om ”de oförglömliga bilder” som visades i programmet – i själva verket fasansfulla bilder från en massaker. Den positiva laddning som uttrycket generellt burit på var med ens som bortblåst.
En särskild genre är de kommentar- och debattprogram som kräver snabba reaktioner. Där slirar inte sällan också de mest slipade. En politisk kommentator som skulle yttra sig över Mona Sahlins avgång i ljuset av socialdemokratins historia sade att det är ”historiskt exempellöst”. Vad han menade var väl snarare att det saknar motstycke i historien att partiet inte ställt upp för sin ledare.
Och hur ska man tolka formuleringen att någon ”helt utelämnat sig själv”? Givetvis enligt all hävdvunnen praxis så, att vederbörande satt sig själv fullständigt åsido. Desto mer problematiskt blir det när det av sammanhanget tydligt framgår att vederbörande tvärtom ”helt utlämnat sig själv”…
Språket är och förblir ett av mediernas främsta instrument. Då gäller det också att behärska det till fullo.
