Debattens vågor har gått höga på sistone om det anonyma näthatet. Häromveckan rapporterade SVT om det starkt ökande antalet rasistiska hemsidor, som är samma andas barn. Flera tidningar har också under den senaste veckan begränsat eller helt stängt av sina kommentarsfunktioner, just därför att de spårat ur och blivit forum för rasism och intolerans. Och SvD.se startade i onsdags en bloggstafett där centrala aktörer inom press och mediebransch kommenterar kommentarsfälten.

I SVT:s Agenda i söndags kväll trädde en talesman för de så kallade näthatarna, Erik Walfridsson, fram i offentligheten och försvarade sitt synsätt: att var och en måste stå för sina åsikter, inklusive de obekväma och ovälkomna. Samtidigt intervjuades Åse Kleveland, som dagen efter terrordåden i Norge – som också varit utlösande faktor för den svenska debatten – skrev på norska Human-etisk forbunds blogg att arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter måste försvaras än mer efter ett så fundamentalt angrepp på människovärdet.

Åsikterna går isär huruvida förhandsmoderering – med dess risk för godtycklighet ifråga om vilka inlägg som utesluts – eller efterhandsmoderering – som ger större frihet, men där påhopp som går över alla gränser samtidigt kan ligga ute i timmar eller dagar – är att föredra, eller om det finns någon tredje väg.

Många har hävdat att felet är att journalisterna inte själva deltar i debatten: att kommentarsforum har öppnats som sedan ligger öde, och därmed ger fritt spelrum för allehanda extremister. Kanske – men frågan är väl vad kritikernas deltagande här egentligen skulle kunna tillföra, med tanke på att just de kommentatorer som givit upphov till debatten knappast är de som söker det seriösa samtalet.

Aftonbladets läsarredaktör Anna Hjalmarsson påpekar samtidigt att det inte bara är kommentatorerna som bär ansvaret för det råare tonläge som fått insteg i offentligheten. Och flera skribenter, bland annat Brit Stakston på kommunikationsbyrån JMW, värjer sig mot bilden av ett ”fullständigt okontrollerbart digitalt monster”. Det är trots allt inga andra än människor – du och jag – som skriver där.

Flera debattörer återkommer gärna till en förutsättning för diskussionen, nämligen att medierna inte kan annat än värna öppenhet i kommunikationen. Det är ju deras – vårt – uppdrag.

Men det återstår ändå att besvara och belysa den helt grundläggande frågan: Hur kan internet och sociala medier lära av erfarenheten, och därmed bidra till att för framtiden berika det demokratiska samtalet i offentligheten?