Det må vara svårt att tro, men det händer faktiskt andra saker den här veckan än att folk gifter sig och att det spelas boll. Det puttrar bland annat lovande i Sveriges Radios sommartablå. Flera program som någon tycks ha sagt okej till lite så där på sniskan en sen eftermiddag i mars när det var bråttom att kontraktera sommarvikarier. Rebell-anda på sommartomma redaktioner ska inte underskattas.
Till exempel drog P3 i måndags i gång en av sina sommarsatsningar, Jasons värld, som redan innan premiären kritiserats för att programledaren Jason Diakité (det vill säga rapparen Timbuktu) är medlem i Socialdemokraterna. Inte objektiv! Kanske ändå bättre att vara öppen med det, än att leka objektiv i program som bygger på urval och värderingar.
Tyvärr hade den samhällsengagerade rapparen kräkts hela morgonen och satt i ett rum på akuten när hans program hade premiär. Ett raspigt telefonsamtal med en utmattad magsjukling var allt lyssnarna fick av Jason Diakité. Hans vikarie Niklas Alicki skötte sig fint, men förhoppningsvis går väl sjukdomen över till nästa vecka. Till dess har jag några förslag.
Först måste Jason Diakité bestämma på vilken nivå han vill möta sina lyssnare. Det har, helt förståeligt, varit problem med det förut i P3. Hur mycket ska förenklas, hur mycket kan förenklas, hur långt kan talspråksvurmen dras? Kan ordförandeskap i EU infantiliseras till kort och gott chef? Svaren: Mycket, inte allt, långt, men det krävs fingertoppskänsla. På sista frågan: nej. Premiärprogrammet av Jasons värld hade Sydafrika som tema, och att tala om hiv och aids som synonymer är en alltför grov förenkling.
Han bör också besluta om programmet ska röra sig i presens, visa detaljer ur verkligheten och känna puls, eller sammanfatta världens konflikter till verbala faktarutor. Jag röstar för att förutsätta att lyssnaren förstår ungefär vad Ship to Gaza-bordningen handlade om, utan att försöka börja om från den absoluta början. Man hinner liksom inte så långt då.
Mer då? Prägla programmet på rapparen. Redan efter första avsnittet var det tydligt att reportagen och det personliga anslaget kommer att bli det intressanta i Jasons värld. Ett telefonsamtal till Jason Diakités kompis Pule i Sydafrika, ett reportage om hiv från kåkstaden Lamontville och ett samtal till Sri Lanka om lokala nyheter var samhällsrapportering i sin prydno. Studiointervjun med dokumentärfilmaren Simon Klose var ett lyckokast – innehållsrik och nyanserad. Det fordras annars ofta mer än intervjuer med journalister för att skapa en egen värld.
