Varför förutsätts homosexuella ha usel musiksmak? När Allsång på Skansen i tisdags hade Pride-tema toppades föreställningen av BWO. Dessutom framförde Andreas Nilsson en infantil version av Om jag hade pengar från Spelman på taket. ”Om jag vore homo” blev det med Kalle Norléns nya text, lika fyndigt som de vanvördiga textändringar varenda tonårsgrabb kan göra i sömnen för att driva med aktuella slagdängor.

I själva verket ligger det något motbjudande i tanken att musiksmak följer av sexuell läggning. Jag vägrar tro att homosexuella av någon inre nödvändighet gillar halvtaskig schlager- och diskomusik. Tala om att människor förminskas. Varför inte hylla Pride-festivalen med frijazz eller en stråkkvartett i stället för med BWO:s ofattbart dåliga musik?

Jag antar att de flesta tittare, oberoende av sexuell läggning, uppskattade det genuina musikerskapet hos Abalone Dots mer än alla de tillrättalagda dumheterna i den här veckans Allsång på Skansen.

I måndags sände SVT första delen av Johan Canderts dokumentär Vägen till OS. Lanseringen av serien gjorde mig betänksam. Den skulle fånga det personliga, hette det. Varför det? Det personliga som går bortom det professionella är väl ganska likartat hos idrottare, musiker, politiker och tittare. Vi tvättar och diskar och försöker bedriva familjeliv så gott vi kan. Vilket kunskapsbehov fyller det att nagla fast den delen av idrottsstjärnornas liv?

Dessbättre var Canderts program fritt från sådant. Några makar eller sambor nämndes inte. Förutom Lisa Kallur, som gav sitt bidrag till bilden av döttrarnas tävlingsinstinkt, kom bara de föräldrar som är involverade i det idrottsliga eller affärsmässiga till tals.

I stället fick vi följa idrottarna i deras idrottsliga vardag: träningspass, dagliga rapporter var de befinner sig ifall det vore dags för dopningskontroll, funderingar inför tävlingarna. Vi fick också givande information om den delen av det idrottsliga som rör sig bortom sportjournalistikens nödvändiga aktualitetskrav.

Jag fascinerades också av tränaren Torbjörn Erikssons förklaring till varför systrarna Kallur måste tränas på olika sätt, liksom av Susanna Kallurs utredning av systerns tekniska motigheter. Jag utgår från att mycket av detta är väl känt för den verkligt friidrottsintresserade, men för oss med ett mer allmänt idrottsintresse var det informativt och även gripande i sin anspråkslösa lågmäldhet.