Med Apocalypse – Världens undergång – får SVT:s tittare ta del av en ytterst välgjord fransk tv-serie i sex delar, gjord inför 70-årsminnet av andra världskrigets utbrott. Bakom serien står det välrenommerade produktionsbolaget Clarke Costello & Co, och ingen mindre än den kände skådespelaren och regissören Mathieu Kassovitz är speaker i ursprungsversionen. Arkivmaterialet i filmerna är dessutom väsentligen unikt.

Avsikten är att närma sig krigets fasor på ett annat sätt. Här får vi se glimtar ur en svunnen verklighet, en vardag som sedan länge gått förlorad, fångad på 35- eller 16-millimetersfilm, och inte minst av soldaterna själva med 8-millimeterskamera. Det ger också ett nytt perspektiv på händelserna, som inte utgår från det facit vi sedan länge trott oss ha på hand. Nästan allt hålls i samma dämpade färgskala: en lätt historisk prägel.

Frågan är dock om valet att kolorera arkivbilderna verkligen varit klokt? SVT:s hemsida deklarerar att serien ger ”en helt ny känsla av krigets verklighet som inte svartvita bilder kan förmedla.” Men de här bilderna var ju faktiskt svartvita från början – och paradoxalt nog kan det därför ibland kännas som om det blir mindre, snarare än mer, verkligt. Särskilt som fiktiva färgbilder från kriget redan är närmast till leda välbekanta. Det är en viktig fråga, inte minst i en film som har till uttryckligt syfte att påminna om en historisk verklighet som inte får glömmas.

En annan sida av saken har med överföringen till svensk tv att göra. Borta är varje spår av seriens franska ursprung. Lena Haglunds tryggt inhemska berättarröst guidar oss sakligt och kompetent genom skeendena, i översättning av Monica Vessberg. Men ibland förundrar det mig – särskilt med tanke på att Sverige redan från början avvisat dubbning av spelfilmer, och att vi svenskar i gemen så gärna förfasar oss över andra länders hemska dubbningskultur – att vi samtidigt så envist håller fast vid att det är nödvändigt, eller åtminstone ett bättre val, att dubba så snart det kommer till dokumentärer.

Kanske, tänker jag mig, har det med tilltron till det talade ordet att göra, liksom med det pedagogiska syftet. En undertext kan man så lätt missa. Men det är som om rösten, orden på det egna språket, garanterade sanningshalten i det sagda. Frågan är bara om det längre riktigt stämmer, när vi väl vant oss vid alla manipulationer i den globala mediekulturens epok?