I förra veckan utnämndes Hillevi Engström till arbetsmarknadsminister, och nästan samtidigt tvingades hennes syster Karin Hübinette sluta som programledare för Agenda. Det var rätt yxigt. Kravet på opartiskhet är krångligare att följa än SVT kanske önskar.
Det finns en dröm om en objektiv journalistik. En som inte tar hänsyn, en som inte skakar hand och som kan berätta en enkel, okomplicerad sanning. Lite som Högsta domstolen, Gud, Jed Bartlett eller någon annan auktoritet. En journalistik som vägleder in på sanningens smala väg- den enda sanningen. Det är, som vi märkt särskilt i höst, farligt att tro att sanningen alltid är enkel.
Den objektiva journalistiken förutsätter objektiva journalister, eftersom det inte finns automater och robotar till sådant här. Kalla journalistskrået den tredje statsmakten. Se journalister som den larmklocka de kan vara, som avslöjar missförhållanden och gräver fram mutskandaler. Men tro inte att de har överjordiska drivkrafter som stammar från helt andra håll än resten av mänsklighetens drivkrafter. Att vara grävande journalist innebär, likaväl som att vara modebloggare eller framgångsrik företagsledare, ett byggande av ett personligt varumärke. Janne Josefsson, någon? Människor kanske blir journalister för att de ”älskar att berätta historier” eller för att de ”brinner för rättvisa”, men de är fortfarande människor.
Som alla andra formas journalister av sin bakgrund, sina erfarenheter, sin klasstillhörighet, utbildning och privata livssituation. Journalister rapporterar inte från en blank hjärna med ett obevekligt hjärta, utan tvärtom. Vad man väljer att lyfta fram, hur man vinklar det, utifrån vilken bakgrund man gör sina val och i‑vilket sammanhang man avlägger sin rapport är inte av någon högre, objektiv journalistgud givet. Det speglar i högsta grad allt från vem som var journalistens favoritlärare i skolan till journalistens personliga inställning till teppanyakihällar.
Rapporteringen påverkas av vänskapsband, politisk övertygelse, önskade vänskapsband, villaägande, föräldraskap, privatekonomi, barndomsminnen, känslor och åsikter. Att intervjua sin syster om politik är förstås inte lämpligt för en seriös programledare, men syskonskap är i gengäld lätt för tittaren och lyssnaren att upptäcka.
Då är det svårare med partiskheten som skapas genom att man är bekantas bekanta, Twittermyser tillsammans eller bildar klunga tillsammans runt bag-in-boxar på Bokmässan.
Och den blir inte mindre komplicerad för att man låtsas att den går att undvika genom rigida regelverk.
