Efter flera års uppehåll är det än en gång dags för Expedition Robinson, som nu kastat första delen av namnet och bara kallas Robinson. I första programmet får vi se hur 18 tävlande kommer till Filippinerna, drömmer om att hamna på en vit sandstrand men istället tvingas bosätta sig i ett träsk med bara en machete som hjälpmedel. Ingen mat, inte ens några säckar ris. Eller som någon säger: ”Brun blev man för att man blev smutsig, inte solbränd.”

Trots dessa umbäranden var det 9 000 som sökte till Robinson. Så chocken blev stor vid ankomsten till den filippinska övärlden och alla gnäller om fukt, smuts, kladd och svett. Mycket gnäll är det. Dessutom regnar det hela tiden och när de badar blir de smutsigare för att det är så sumpigt. Lägg till några matförgiftningar, depressioner och svimningar så förstår ni hur muntert det är. Till råga på allt ingår hårda fysiska tävlingar.

Men snart börjar de vanliga Robinson-ingredienserna dyka upp med hur gruppen väljer ledare, olika sorters svek, pakter och till och med en spirande romans mitt i gyttjan. Till slut blir det öråd och en av deltagarna röstas ut, fast man som tittare inte riktigt förstår varför. Linda Isacsson är programledare för alltihop och vinnaren tar hem en halv miljon kronor.

Många av deltagarna tar ordentlig plats men åtminstone i början är det högstadieläraren och trallpunkaren Erik Billing, 27 år, som lyser mest med sin personlighet och i någon mån hans illröda tuppkam. Han såg en annons och sökte bara för att det var kul.

– Jag förväntade mig också en vit sandstrand men de första dagarna var som att krocka med en bergsvägg, en jobbig omställning. från att ha tak över huvudet, rinnande vatten och el till att hamna i ett träsk. Jag är ingen vildmarksmänniska så det var en chock.

Ville du åka hem direkt?

– Jag låg och grät första natten. Det regnade och var kallt och jag kände ingen. Och så saknade jag min flickvän något otroligt.

Har din människosyn förändrats av Robinson?

– Snarare bekräftats. Människor är som de är. Civilisation är bara fernissa. Människan är småaktig och ju fler veckor som går desto mer släpper folk det där med att vara artig, vänlig och civiliserad när hungern och tröttheten tar över. Samtidigt kommer det vackra fram med hjälpsamhet och äkta vänlighet.

Hatar du någon så här efteråt?

– Hat är ett ord man ska använda med sparsamhet. Men det finns några jag inte pratar med.

Vad var värst?

– Jag har aldrig varit så hungrig så länge. De mänskliga relationerna blev jätteviktiga när maten inte fanns. Blev man utanför och sviken så tog det hårdare än hemma.

Några moraliska betänkligheter kring svälten?

– Ja, vi är privilegierade västerlänningar som åker till Filippinerna och gnäller över att vi inte har mat när en miljard lever under sådana förhållanden. Vi tävlar om pengar när detta är vardag före så många.

Hur hårda var tävlingarna?

– Säkerhetsbestämmelserna är annorlunda i Filippinerna och tävlingarna kunde inte ha genomförts i ett i-land. Så de var jättefarliga och jag menar allvar när jag säger att någon kunde ha dött under inspelningarna.