Den gångna veckan har bjudit på bokmässeyra i medierna. Babel lyfte särskilt fram temat – tyskspråkig litteratur – men erbjöd också flera andra inslag på plats i vimlet. Så till exempel en intervju med Mario Vargas Llosa om hans bok Keltens dröm: en berättelse om en av de första européer som förstod att mångfald är berikande, inte utarmande. Eller med Simon Sebag Montefiore, som tagit sig an ett annat mångfaldsprojekt: den omöjliga uppgiften att skriva en biografi över Jerusalem.

På det tyska temat gav Aris Fioretos en litteraturhistorisk återblick i modern tid: från Thomas Mann – det goda Tysklands samvete till Ingo Schulze, som efter murens fall beskriver skiftet från en kultur byggd på ordet och bokstaven till en som bygger på siffror och tal.

Men det handlade förstås inte bara om historia, utan mest om nutida tyskspråkig litteratur, med bland annat ett intensivt framträdande av performancepoeten Nora Gomringer. Programmet gav en känsla av att det rör på sig i det tyska språkområdet, att tysk litteratur idag inte bara introspektivt skildrar sin egen värld, utan i hög grad blickar ut mot omvärlden.

Babel hade även bjudit in förre ärkebiskopen KG Hammar att författa årets dokudikt, på plats i vad programledaren Daniel Sjölin kallade månglarnas tempel i Göteborg.

Det blev en Högmässa för det tryckta ordet, delvis ironisk – kom och köp konserverat tidsfördriv – men också allvarlig: Viskningen som talar till vårt inre rum överröstar marknadens larm.

Även Sveriges Radio tog fasta på den dubbla betydelsen av ordet mässa, och sände söndagsgudstjänst från V-hallen i Göteborg. Temat var livets paradoxer, med tre medverkande författare: Eva Ström, med boken Den flödande lyckan och med en dikt skriven strax efter Utøyamassakern, Rikard Wolff med både läsning och sång om kärleken fångad i ögonblicket, och Stefan Einhorn, som läste ur Änglarnas svar – förtätade texter skrivna i Förintelsens skugga, om död, räddning och försoning. Som lyssnare utsattes man för tvära kast, mellan litterära stilar och vitt skilda modus.

Å ena sidan var programmet så allmänt att det kunde fungera som kulturprogram från bokmässan utan (alltför) störande religiösa inslag för sekulariserade lyssnare. Å andra sidan fanns det något i själva tonfallet och i den överdrivna långsamheten som närmast karikatyrartat signalerade att det var rellischöst. Gudstjänst och litteraturprogram vädjar av konvention till olika slags lyssnande, och det är tydligen inte så helt lätt att växla däremellan.