Det är redan sex år sedan filmaren Morgan Spurlock gjorde sin Supersize Me, där han experimenterade med att livnära sig enbart på hamburgare under en månad, med fatala följder för hälsa och välbefinnande.
Det blev en grundsmäll för McDonalds, och det blev till att hitta utvägar i form av något mindre ohälsosamt sammansatta menyer för att återvinna kundernas förtroende. Men knappt hade företaget hunnit återhämta sig förrän det är dags igen för snabbmatskedjan att hamna i blåsväder.
Denna gång är det i Dokument inifrån, ur svenskt perspektiv. Bosse Lindquists dokumentär McFusk & Co lämnar inte sten på sten. Medan Morgan Spurlock alltid gav tittaren möjligheten att intala sig att en eller annan hamburgare väl kunde vara acceptabelt, så länge man bara inte åt dem på heltid, finns det inga bortförklaringar kvar efter att ha sett Lindquists film.
Det är ett reportage i bästa Wallraffanda, där han också får hjälp av en hel armé wallraffare helt utan förklädnad. McDonalds anställningskultur, får vi höra, tvingar bland annat de anställda att stämpla ut – alltså i praktiken att ta paus eller jobba gratis – när ”löneprocenten” blir för hög, det vill säga när kunderna råkar bli för få, eller tvärtom att jobba trots att de är sjuka, även om det äventyrar både deras egen och kundernas hälsa.
Det betyder samtidigt att många unga faktiskt fått nog, och träder fram öppet för att berätta om hur det är. Och det är ingen vacker historia. Tidmätare, som ska visa när maten är för gammal, stängs helt resolut av och sätts på igen, så att hamburgarna får ”ett långt och lyckligt liv” som Lindquist uttrycker saken. Och datummärkningar byts ut. Simsalabim, så blir en gammal sallad som ny! Man ska inte ”wejsta”, är parollen. Ingenting får kastas.
Det här är klassisk, avslöjande journalistik när den är som bäst. Inga billiga knep, bara sakligt framlagda iakttagelser – och just därför helt förödande.
Bara ett par timmar senare sändes Dokument utifrån med titeln Fotbollsskandalen, och även där handlade det alltså om wallrafferi och fuskavslöjanden. Kodade telefonsamtal, köpta domare, fixade matcher – det är en riktigt rafflande thriller som Jesus Garcés Lambert rullar upp.
Givetvis är det lättare att hålla innehållet på bekvämt avstånd när fusket gäller italiensk fotboll. Sånt händer inte här, kan tittaren helt självbelåtet tänka, bara i maffialand. Men det är knappast så enkelt i en tid när fotbollen mer än någonsin förr har blivit global.
