Påskhelgen brukar aktualisera SVT:s kluvna förhållande till religionen, inte minst då den kristna. Å ena sidan sänds tv-gudstjänster som om inget hade hänt, nästan som om statskyrkan fortfarande bestod. I år kom sändningarna från självaste Storkyrkan i Stockholm, marknadsförda med musiken som alibi: stycken av såväl Sven-David Sandström som Sven-Erik Bäck. På långfredagen uruppfördes Sandströms Ja, han är sargad – det sista i en svit av 70 verk för kyrkoårets högtider som han arbetat med under tre års tid – ett magnifikt musikaliskt ögonblick.

Å andra sidan har SVT:s religionsprogram också en annan sida: den kritiska journalistik som självklart även ska omfatta olika religiösa yttringar. Dit hör serien Från Sverige till himlen, där hittills fyra avsnitt visats: om en tibetansk buddhist, en chassidisk judisk familj, en asatroende familj –och nu senast, som av en slump i Stilla veckan, om en kvinna i Svenska kyrkan som valt att leva i celibat.

Ingressen till varje program är identisk. Programledaren Anna Lindman Barsk konstaterar till sin uppenbara häpnad att intresset för religion och andlighet verkar så stort i Sverige 2011: Jag vill veta varför människor fortfarande låter religion och gudstro styra deras liv. Redan betoningen antyder att något är suspekt. Men det utlovas att tittarna ska få möta människan bakom tron. Så ger sig Lindman Barsk av för att skärskåda religionsutövarna.

I flera fall ser det inte ut som hon tänkt sig dit hon kommer. Hon tittar ändå nyfiket och ställer frågor, ibland medvetet (?) naiva, ibland lite provocerande. Bilder ur familjealbum tas fram. Ibland viskar hon när så krävs, för att inte störa, ibland blinkar hon liksom samförstånd till tittaren när något verkar främmande eller konstigt.

Men var är den kritiska journalistiken? Finns det inte någon skillnad mellan till exempel en grupp på 300 asatroende och en världsreligion med miljontals företrädare? Och var är, egentligen, människorna? Mest verkar det handla om konfrontationer med olika förutfattade meningar.

Varje program mynnar så ut i en eller annan lätt förnumstig slutsats. Även när Lindman Barsk – som senast – är som mest kritisk verkar alltid finnas något gott att säga: vederbörande verkar ju ha hittat glädje och mening i livet, är det inte det vi alla strävar efter? Det är som om religionen måste sätta tänkandet åsido, till förmån för ett virrvarr av känslor: fördomar och livsvisdomar om vartannat i en salig blandning.