Danska valobservatörer må säga vad de vill, men i en demokrati som Sverige tycks det extremt komplicerat att göra något annat än att skämta lite om politikers sätt att tala eller deras eventuellt stora näsor när man ska göra politisk humor. Inte mycket har hänt sedan Helt apropå. Inte på SVT i alla fall.
Elfte timmen heter ett hårt marknadsfört humorprogram i valrörelseskvalpet – för några veckor sedan gjorde till och med Agenda en lång trailer maskerad till reportage. I måndags var det premiär. Tanken är drastisk, men det kanske fordras ett hot, ett klimat där man inte skulle komma på tanken att tramsa med politiker på öppen gata, för att göra politisk humor. (Eller, satir, som det brukar kallas så fort någon förställer rösten och skorrande deklarerar att deras namn är Carl Bildt.)
Elfte timmen återberättar något knäppt som någon sagt, har hittat ett klipp där någon fipplar med pungen genom byxfickan och skickar Soran Ismail till Apoteket för att fråga om de sålt fler bröstpumpar sedan Lars Ohlys ”utspel” om individuell föräldraförsäkring. Att säga att jag håller mig för skratt vore att underdriva. Skämten pågår fortfarande många minuter efter att de tog slut, och dessutom har jag redan läst flera av dem på Twitter under dagen.
Peter Settman är programledare, inte helt oväntat eftersom han numera bor i en egen loge i tv-huset med texten ”Programledare för alla program” på dörren. Men hur han än försöker dra med oss i redaktionsjargongen (”Nu ska vi prata om dagens snackis!”) och med studsig gladröst få igång en trögstartad Jan Björklund, så går det fyra minuter i verkligheten och en på klockan. Det blir en lång halvtimme.
Kanske är det aktualitetskravet som stressar fram de förutsägbara infallsvinklarna, den krampaktiga långdragenheten. (Det roligaste som händer är när Kalle Lind längtar efter de gamla moderaterna, och det är förinspelat.) Kanske är det som min krönikekollega Astrid Söderbergh Widding föreslog: politikerna säger så fåniga saker att vi inte behöver förvandla dem till skämt.
Eller också är det helt enkelt bekväm feghet. När man inte riskerar fängelsestraff för sina skämt, kanske man skulle kunna tänka sig att ta andra risker? Till exempel kan man någon gång ta risken att alla inte skrattar åt allt. Särskilt eftersom den sortens humor så ofta lämnar en avmätt tystnad efter sig. Jag tror att både redaktion och publik behöver utmanas.
Till sist undrar jag verkligen, verkligen hur det ens är möjligt att bara en enda av de medverkande är kvinna, bland sex, sju män? Med sådan humor behöver vi inga ledsamheter.
