När började folk vifta med flaggor i Melodifestivalen? När förvandlades en tävling för melodier till en orgie i korkad nationalism? På 60-talet viftade man inte med flaggor, inte heller på 70- och 80-talen.
Något kan vi skylla på de amerikanska idrottarna som började drapera sig i Stjärnbaneret efter finalerna i Los Angeles-OS 1984. Oskicket spred sig till andra idrottsarenor över hela världen och ingick på 90-talet olycklig symbios med den nya nationalismen i Europa.
Nu präglar chauvinismen även nyhetsförmedlingen från Melodifestivalen. I fredags morse proklamerade SVT i sina sändningar att ”Charlotte Perrelli tog Sverige till finalen”. Typiskt nog fick vi se sångerskan ta emot en svensk flagga i miniformat. Men Melodifestivalen är varken en artist- eller nationstävling, det är en tävling för melodier.
Sedan spädde man på med att kalla den blinda georgiska sångerskan Diana Gurtskaya för den andra semifinalens ”mest udda” inslag. När blev ett funktionshinder ett ”udda” inslag? Och känner inte nyhetsredaktionerna till Ray Charles, Stevie Wonder och Andrea Bocelli?
Även kommentatorerna faller i det nynationalistiska träsket. Kristian Luuk utryckte i torsdagens semifinal sin glädje över att de andra nordiska länderna kvalificerade sig för lördagens final, inte för att sångerna var bra utan för att länderna är våra grannländer. I lördagens final satt han så och efterlyste poäng till det svenska bidraget från grannländerna liksom från de länder som förra året gav The Ark poäng; att han ens höll reda på de senare.
Det hela blir extra dubiöst med tanke på det återkommande gnället på det s k grannröstandet i östra Europa. Men det är också lite gulligt att en av de mest namnkunniga företrädarna för den ironiska generationen nu blivit nationell hejarklackledare.
Men även i övrigt är tävlingen diskutabel underhållning. De amerikanska primärvalen framstår som ett hundrameterslopp i jämförelse med omröstningen i Melodifestivalen, trots att man försökt att göra den effektivare.
Lika lite som Melodifestivalen förtjänar haussen, förtjänar Psalmtoppen (SVT2, lördagar) allt skäll som det programmet fått. Visserligen ogillar jag både den felaktiga användningen av ordet ”psalm” och de onödiga tempohöjningarna i körversionerna av de andliga sångerna och psalmerna, men Psalmtoppen presenterar ändå ett i allra högsta grad levande kulturarv. Och även om jag ogillar Elin Eks förstärkningsord ”himla” och ”sjukt”, är hon en uppriktig och engagerad programledare som inte förtjänar den hätska kritik hon fått utstå.
För övrigt ... har jag svårt att tänka mig torftigare lördagsunderhållning än Sommarkrysset på TV4. Skicka pengarna direkt till Röda korset, utan mellanhänder.
Missa inte ... Tillbaka till Aidensfield (vardagar, 11.00 på TV4), värd att se även i repris för sin godmodigt inkännande kvalitet och tidsatmosfär.
