Den moderna tv-komedin skulle kunna delas in i två perioder. F. The Off och E. The Off – Före The Office och Efter The Office. För Ricky Gervais och Stephen Merchants mästerliga humorserie om vardagen på det brittiska papperskontoret Wernham Hogg, som hade premiär för snart tio år sedan, formaterade om en stor del av tv-komedin.
The Office gav ett nytt liv åt mockumentären – den fejkade dokumentären – där 90-talets hunger efter verklighetens människor perfekt sopade banan åt genren. Nog är också mockumentären ett tacksamt format: applicerbart på de flesta situationer, karaktärer och komiska utgångspunkter.
I TV4:s nya fredagsunderhållning Modern Family, som hade premiär igår kväll, följer den mockumentära kameran familjen Pritchett: en karaktärsmaxad storfamilj med minst ett dussin olika brytpunkter. Patriarken Jay Pritchett (spelad av Ed O’Neill, känd som Al Bundy i Våra värsta år) är omgift med den trettio år yngre och eldiga sydamerikanskan Gloria. Med på köpet kommer hennes excentriske son Manny. Pritchetts vuxna dotter Claire lever med sin kärnfamilj (man och tre barn) medan sonen Mitchell och hans pojkvän Cameron just har adopterat en baby från Vietnam. Det är givetvis ett familjeträd som är gjort för att både svaja och falla med jämna mellanrum.
Modern Family låter det traditionella möta det moderna i ett stort dysfunktionellt hopkok som dock inte kommer undan de typiska familjekomedi-rollerna. Vi möter det överintelligenta barnet, den barnsligt omogna äkta mannen och så mamman – som får symbolisera det mest normala – som sopar upp efter dem alla. Som sig bör med en mockumentär har man unnat sig att skruva upp karaktärerna så många varv att de inte längre reflekteras i skrattspegeln.
Det som istället återknyter situationen till verkligheten är den dokumentära inramningen som, i kombination med den ofta så icke-smickrande ljussättningen, gör karaktärerna till kött och blod som lyckas väcka vår sympati. Där under allt det vrickade finns ju ofta en allmänmänsklig ådra och en vink om att vi själva hade kunnat sluta på samma sätt om vi hade hamnat i en liknande förståndsutmanande situation.
Modern Family rör snarare om verkligheten än rör vid den men de inklippta prata ut-sekvenserna – som de svenska inredningsprogrammen gjort till sin egen absurda konst – blottar de bristande självinsikter som vi alla kan lida av. Varför de dokumentära kamerorna över huvud taget följer familjen Pritchett är egentligen mest en formell fråga. Det viktiga är att Modern Family låter varje avsnitt blir en gnutta vansinnigare än det förra och blir till ett smärre måste för alla anhängare av Arrested Development.
