Vad jag hört har Kina inte tagit ställning ­ i konflikten mellan Georgien och Ryssland, men jag är övertygad om att de kinesiska ledarna gnisslar tänder. Kriget i Kaukasus har ju riktat bort det massmediala strålkastarljuset från OS i Peking. Efter något halvårs totalt fokus under uppmarschen blev det befriande tyst när spelen väl var igång. Man kan ju undra om Vladimir Putin valde tidpunkt för angreppet i hopp att det skulle hamna i skuggan av jippot i Peking.

Studio Ett i onsdags eftermiddag bjöd på en god analys av konflikten i Kaukasus.

Om att Ryssland kanske var vinnare på kort sikt – men förlorare på lång sikt. Och att de ­förment ryska trupper som påstods gå bärsärka­gång på många håll i utbrytarprovinserna i själva verket var lokala milisgäng och testosteronstinna huliganer som tog chansen att plundra vilt i det uppståndna kaoset.

Programledaren lät besviken när den insiktsfulla journalisten Ebba Sävborg-Romare och Finlands utrikesminister Alexander Stubb, ord­förande för organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, Osse, ­påtalade detta – den massmediala dramaturgin ville ju hellre ha det till att ryska trupper var på marsch mot huvudstaden Tbilisi.

Studio Ett belyste situationen med perspektiv. Det är lättare att få perspektiv ju längre bort från betraktaren som saker händer.

Det är väl en delförklaring, men inte en ursäkt till att skeenden här i Sverige ofta bevakas med noll procent analys och hundra procent käbbel.

När jag gick och lade mig sent på onsdags­natten visste jag att jag i denna krönika skulle skriva om Studio Etts goda Kaukasusbevakning. Jag var inte särskilt orolig för att jag inte under torsdagsmorgonen skulle hitta exempel på ­käbbelbevakning. Nej, just det.

Det första som möter mina öron är ett inslag i P1 Morgon om ökande – eller icke minskande – arbetslöshet här i landet. Tror ni då att man kallade in en insiktsfull expert eller analytiker som med perspektiv på frågan kunde förklara orsaker och konsekvenser för oss?

Nej, enligt allt mer tröttsamt och slitet manér ringer man upp två partistämplade tidningsmän som med (m)- respektive (s)-stämplade färdigprocessade floskler får käbbla i mun på varandra att allt är utlandets fel respektive att allt är regeringens fel.

Så sker ofta: man tussar ihop en som är för och en som är emot, sen går programmet av sig självt till dess programledaren ­brutalt avbryter ­kubbningen.

Och lyssnaren ­begriper lika lite som tidigare.