Med tanke på att 2011 var tv-serien Downton Abbeys år är det passande att också Julian Fellowes nyskrivna drama om slottsfamiljen Grantham och deras tjänstefolk får avsluta året.

I går sände SVT1 den julspecial som i England – där specialavsnitt av populära tv-serier numera blivit en jultradition – visades på juldagen. Förra året dammades Herrskap och tjänstefolk av för att bli en uppdaterad helgspecial i 30-talskostym.

I år är det den omåttligt populära Downton Abbey, vars första säsong sändes i våras och vars andra säsong just avslutats på SVT, som får bygga ut sitt manus att löpa över jul- och nyårshelgen 1919. Ett decennium kantat av världskrig och privata affärer skall knytas ihop och ett 1920-tal ska skålas in i kristallglas.

Granen är klädd, fruktkakan bakad och gåvorna inslagna när trådarna från den andra säsongens sista avsnitt plockas upp. Betjänten Bates sitter häktad för mord på sin före detta hustru och yngsta dottern Sybil har gift sig med chauffören och flyttat till Irland.

Arvtagaren Matthew skulle, sedan hans fästmö dött i spanska sjukan, rent teoretiskt kunna gifta sig med lady Mary om hon bara bröt sin förlovning med den otäcke sir Richard.

Downton Abbey är minst sagt en serie med extra allt. Den är inte bara ett välskräddat kostymdrama, det är lika mycket humor (Maggie Smiths ljuvligt giftiga repliker som änkegrevinnan Grantham) och buskis (att tassande släpa döda kroppar mellan rum) som det är en klassisk såpa – om än med både mer grace och hjärna än en vanlig tvålopera.

Till skillnad från reklamdramat Mad men som satte en ära i att varje uttryck, varje detalj och varje rekvisita skulle vara autentiskt rotad i det sanna 60-talet har Julian Fellowes inte bitit sönder 1910-talets kalendrar. Det är inte tiden, utan handlingen som står i centrum. Visst är därför också både historia och karaktärer anpassade för att kunna älskas av nutiden.

För när tjänstefolket på Downton Abbey är så måna om sina arbetsgivare blir det okej också för oss andra att slänga undan tankar om klass för en stund. De alltför hårda klassgränserna har suddats ut för att vi ska kunna engagera oss emotionellt också i dem som bor i slottets fina rum.

Julian Fellowes har anpassat historien för att vinna våra sympatier. Nästan som om han tagit manushjälp av partisekreteraren Sofia Arkelsten som i höstas hävdade att Moderaterna var aktiva i kampen för allmän rösträtt. Ibland måste sanningen skarvas för att passa.

Downton Abbeys andra säsong må ha slutat med spänningen hängande tät i luften men när extraavsnittets nittio minuter har gått behövs ingen extra äggtoddy för att lugna klena nerver. Givetvis skulle ingen julspecial förstöra helgstämningen.

Här får i stället alla klappar – särskilt de tittare som längtat efter att få se Matthew och Mary kyssa varandra bland fluffiga snöflingor. Nu måste vi bara härda ut genom en outhärdligt lång vår och en ännu längre sommar. Sedan – när det blir höst igen kommer en tredje säsong.