Medierna i P1 under Martin Wicklins ledning ägnade under helgen ett förlängt program åt Dawit Isaak, hans fängslande för tio år sedan och hans öde. Och i SVT 2 i söndags sändes Maria Magnussons och Gellert Tamas dokumentär Fången – Dawit Isaak och tystnaden.

Av bägge programmen framgick att man ville komma bortom symbolen. Dawit Isaak är enligt Amnesty den ende svenske samvetsfången idag. Därtill är han den EU-medborgare som suttit inspärrad längst tid.

Han har blivit symbol för den hotade pressfriheten runtom i världen, liksom för den eritreanska frihetskampen. Men när han återvände till Eritrea på 1990-talet var det ingalunda som dissident, utan istället för att bidra till att bygga upp ett nytt, demokratiskt land – det visar inte minst Mattias Pleijel i radioprogrammet.

Kanske mest slående var dock i hur hög grad det avspeglades, särskilt i tv-dokumentären, att all uppmärksamhet på fallet förefaller äga rum i motvind. Familjen vill eller vågar, med få undantag, inte yttra sig offentligt. Många andra avböjer att kommentera.

Tystnaden som omnämns i titeln syftar således inte bara på den kompletta tystnad som omgav hans gripande under de första åren, men inte heller enbart på den tysta diplomati som enligt uppgift från regeringshåll, oberoende av regeringens färg, nu skall ha pågått under ett antal år – vars effektivitet på alla rimliga grunder dock måste ifrågasättas tio år efter fängslandet, när det idag inte ens finns några trovärdiga uppgifter om var Isaak befinner sig.

Det handlar i lika hög grad om den tystnad som svensk-eritreaner uppenbarligen alltjämt skräms till, med skatteuttag som villkor för medborgerliga rättigheter och hot om repressalier för var och en som inte dansar efter regimens pipa.

I ett inslag i Gomorron Sverige under den gångna veckan berättade Magnusson och Tamas att de i sitt program framför allt velat presentera människan Dawit Isaak – mannen bakom alla rubriker och upprop. Visst lyckas de i sitt uppsåt. Här framträder en fotbollskille likaväl som en intellektuell – kort sagt, en människa av kött och blod att förhålla sig till, som kan väcka både sympati och engagemang.

Men det som programmet ändå främst förmedlar är chocken över att detta faktiskt kunnat äga rum och kan fortsätta att pågå, år ut och år in, mitt framför ögonen på alla oss upplysta svenskar och EU-medborgare, som berömt oss av vår demokratiska anda och vårt inflytande på omvärlden, och dessutom vågat göra gällande att vi lärt av historien.