Det finns många fåniga ord. Och vår beredskap att stå emot dem verkar ständigt försvagas. Samtidigt blir svenskan alltmer angliserad. För med skamlös brist på känsla hårdsmyckas den svenska språkdräkten med allt upptänkligt bjäfs från nordamerikansk och engelsk populärkultur. Visst, inlån håller språken vid liv, men att främmande ord och uttryck ersätter utmärka och välfungerande svenska ord är poänglöst. Och när det främmande dessutom bara är fånigt har det gått för långt.
Ett ovanligt fånigt sådant ord är sidekick. Ordentligt fäste i svenskan fick det när P1 började med babbliga pratprogram på eftermiddagarna och sidekickar har sedan dess gjort sig väl hemmastadda lite varstans inom medierna. Lätt att förstå är det inte. För vi har ju redan ordet bisittare vilket dessutom på ett ovanligt träffande sätt beskriver vad det rör sig om. Uppgiften är alltså sitta bredvid programledaren och hålla pratet igång med smånäbbiga kommentarer och stick – bisittare är således ett utmärkt ord.
Radiokorrespondenterna i P1, som sänds måndag till torsdag 15.03, ersätter nu under sommaren de pratprogram som annars sänds vid denna tid. I torsdags var det Cecilia Uddéns tur att – utan bisittare – försöka gå på djupet och utfråga några ledande politiker om deras människosyn.
Utgångstanken för Cecilia Uddéns inslag var frågan om människan är ond eller god samt varför det, enligt programledaren, inte pratas om människosyn i valrörelsen. Dessutom utlovades i påannonseringen att arvsynden minsann skulle få plats, men därav bidde knappt en halv tumme. Skattelättnader och vindsnurror torde ligga närmare politikernas hjärtan än teologiska spetsfundigheter.
Att Cecilia Uddén är en skicklig intervjuare vet vi, men programmet i torsdag gav dessutom prov på två andra saker. För det första risken med att i förväg låsa fast frågeställningen vid ett par bestämda begrepp och sedan göra allt för att tvinga in trilskande intervjuobjekt i fållan. Ingen av de utfrågade politikerna hade egentligen något att säga om människans förmenta ondska eller godhet, men om bra eller dåliga handlingar var de frispråkigare. För det andra – och klart intressantast – politikernas grundmurade samsyn.
Är den politikerpanel som Cecilia Uddén fick ihop i torsdags representativ kan man konstatera att värden grundade i klassisk konservatism och socialism knappt längre existerar i det svenska politiska landskapet anno 2010. För samtliga politiker, från höger till vänster, försvor sig helhjärtat åt ett slags individualistisk socialdemokrati.
Avslutningsvis hade den alltid träffsäkre Ulf Wickbom bjudits in som språkspanare. Uttrycket ”vi har gjort en resa” var Wickbom särskilt irriterad på och det är lätt att hålla med honom. För lyssnar man noga hörs det ideligen; företagsledare och politiker som pratar om att vi gjort en resa – fast åkt någonstans har vi inte, bara tvingats arbeta mer.
Förtjust var dock Ulf Wickbom i verbet unna. Att unna sig är att önska något som är rimligt fast kanhända inte i linje med rådande sedvänja. Som att unna sig svenska i P1.
