En vecka i New York ger mig anledning att iaktta tv-mediet ur ett mer globalt perspektiv. Men det spelar ingen roll att vi med bara obetydlig tidsförskjutning får se samma serier i Sverige, och att samma program går igen i parti och minut i olika kanaler, vare sig det är i originalversion eller försvenskade varianter. När det kommer till medier, och kanske tv i all synnerhet, är det ändå som om USA spelade i en annan division: allt verkar på något sätt mer och större där. På det hela taget verkar också det spektakulära eller sensationella dominera, medan de kritiska perspektiven i hög grad tycks lysa med sin frånvaro.
Att läsa tv-spalterna i New York Times bara bekräftar den känslan ytterligare. Under helgen kunde man till exempel läsa om Fatal attractions, den senaste serien i kanalen Animal Planet som startade i söndags. Här berättas det om husdjur som införskaffats med biavsikten att de skall kunna ta kål på sin ägare. Denna gång handlade det om reptiler: förvisso inte en ovanlig art att ha som husdjur. Möjligen är det dock mindre vanligt att ha jättelika exemplar som får röra sig helt fritt i omgivningen, vilket ledde till slutet för en man porträtterad i det första programmet.
I ett kommande avsnitt handlar det om ”stora katter”, och berättaren gör uppskattningen att det nog finns fler tigrar i USA än vad som finns kvar ute i frihet. Det ger kanske också en nyckel till varför dessa serier går bättre hem där. Här hemma vore det knappast möjligt att hysa sådana ”stora katter” i hemlighet. Alltså saknas den avgörande kittling som ligger i att tigrarna faktiskt skulle kunna befinna sig på grannens bakgård.
Men på sidan som helhet – som också bland annat diskuterar den i och för sig högst nyanserade CNN-dokumentären Her name was Steven, om en man som blivit kvinna – är det knappast frågan om kritisk bevakning, snarare om att sälja in sensationerna så effektivt som möjligt.
På hemvägen från New York träffar jag kollegan Sverker Sörlin, som varit på konferens i Portland och där hört Jack Ohman tala. Denne, som är politisk karikatyrtecknare för the Oregonian, gjorde det häpnadsväckande konstaterandet att 75 procent av alla amerikanska karikatyrtecknare fått sluta under senare år. Resultatet, menade han, är helt förödande för demokratin. Det är lätt att instämma – för inget kan väl ändå som skrattet locka till politisk kritik? För mig framstod nyheten som ett slags emblem för motsvarande negativa utveckling i tv: från kritiska till alltmer spektakulära inslag.
