Det är inte länge sedan jag senast passerade Oxenstiernsgatan, där den berömda och numera nedsågade tv-eken stod. Fortfarande slås jag av att kvarteret ser märkligt kalt ut utan det ståtliga trädet, men om ett tag kommer det inte att märkas längre. Så är det ju tyvärr även med de mest förfulande förändringarna av stadsbilden. Man kanske inte gillar Brunkebergstorg, men färre och färre minns hur det såg ut i gamla Klara. Människan är anpasslig. Man vänjer sig. Gillar läget.

I söndags gick Susanne Björkmans radiodokumentär Bara ett träd i P1. Den skildrar de sista upprörda dagarna innan tv-eken fälldes. Den beskriver alla de turer och motstridiga budskap som omgav fällandet. Fortfarande är det inte alldeles glasklart om det verkligen var nödvändigt att såga ner det där trädet. Expertrapporter står emot varandra. Susanne Björkman dokumenterar dygnen med vemodig inramning; det är knappast kampsånger som ackompanjerar aktionen, utan snarare stilla blå toner. Slaget är förlorat redan från början, vilket det ju också är: vi vet ju hur det gick. Den stora frågan om varför just ett träd förmådde väcka så starka känslor lyckades dock inte dokumentären besvara. Eken har inte fått samma symbolvärde som en gång almarna i Kungsträdgården. Men Susanne Björkmans radioprogram lyckades fint och lyhört fånga många av stämningarna runt de där dagarna i oktober.

Det var många då som gjorde sig lustiga över aktivisterna runt eken, hos vissa väckte de rena aggressioner. I det moderna samtidsflåsande Stockholm är förstås ett gäng pensionärer (för medelåldern hos ekaktivisterna var påfallande hög), dessutom till stora delar från det burgna Östermalm, öppet mål. Jag vet inte hur många röster jag hörde och läste under den där tiden som avfärdade protesterna med argumentet ”när det finns så mycket annat i världen man kan engagera sig i, varför lägga energi på ett träd”? Intressant nog utmärker sig ytterst få av dessa personer för engagemang i just något alls, mer än möjligen rätten att få fälla släpiga ironiska kommentarer om världen omkring dem.

Engagemang i Stockholm år 2012 är lite löjligt, i alla fall om det inte är instiftat av journalister. Slussenaktivisterna hånas på samma grunder och har till och med indirekt gett upphov till årets mest outhärdligt segdragna kulturdebatt. Hånandet av engagemanget i stadsfrågor säger också något om åldersdiskriminering. Äldre stockholmare som engagerar sig (och det är oftast de äldre som gör det, ety de yngre är alltför upptagna med att välja rätt dagis, passa yogatider samt beställa hemleverans av ekologiska matvaror) behöver man inte ta på lika stort allvar.

Det är klart att det finns viktigare saker i världen att engagera sig i än ett gammalt ruttet träd, men hur många gör det egentligen? Själv blev jag rätt upprymd av protesterna runt eken. Det fanns betydligt mer energi och kraft hos de där pensionärerna på Östermalm än vad jag ser bland många 35-åringar runt Nytorget.

Annina Rabe är litteraturkritiker i Svenska Dagbladet. annina.rabe@svd.se