Några veckor på bio och 30000 besökare – det var vad teamet bakom ”Palme” hoppades på. Drygt tre månader efter att tvåtimmarsporträttet gick upp på 110 biografer i landet – digitalt distribuerad till små orter – är facit ett helt annat: nära en kvarts miljon besökare. Dessutom har filmen visats på bio i Danmark, Finland och Norge.

– Det ligger i tiden, filmer om verkligheten har slagit igenom i år: ”Äta sova dö”, ”Searching for Sugar man” och tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar”, konstaterar Maud Nycander, prisad dokumentärfilmare som tillsammans med filmaren och journalisten Kristina Lindström har ägnat två år åt filmprojektet.

– Olof Palme är en närmast mytologisk figur för en del av den yngre generationen. Vårt mantra var att filmen skulle kunna ses även av dem som inte var födda när Palme mördades, berättar Kristina Lindström.

Filmen – och tv-serien vars tre delar fördjupar vissa skeenden – spänner över vår nära historia, från 1920-talet till 1986.

– Den handlar om Palme som person och politiker, samtidigt som tittaren får gå in i en tidskapsel och färdas genom tiden, säger Kristina Lindström.

De har medvetet valt bort att fördjupa sig i själva mordet – vilket åtskilliga dokumentärer och program redan har gjort.

Här skildras istället Palmes resa och drivkraft. Hans mor Elisabeth von Knieriem kom till Sverige som flykting 1915. Även studentåren i klyftornas USA präglade Östermalmsaristokraten Palme, som hamnade under statsminister Tage Erlanders vingar, engagerade sig i anti-apartheid och Vietnamkriget, men också var med om socialdemokratins kris och hatkampanjerna.

Filmen väcker även tankar om relationen politiker–medier. Det verkar så gemytligt när Palme valåret 1973 utanför radhuset i Vällingby ber tv-fotografen stänga av kameran när han ska plocka fram dörrnyckeln från gömstället.

– I början kan man se Palmes ungdomliga självsäkerhet. Men reportrarna var också mer hovsamma på den tiden. Sedan börjar den politiska journalistiken växa fram, beskriver Kristina Lindström.

Maud Nycander opponerar sig mot att idealisera 70-talets politiska klimat.

– Det fanns en polarisering och självgodhet som var ohälsosam.

Affärerna var också många, bland dem Geijeraffären som i höst har blivit het på nytt genom den JK-anmälda spelfilmen ”Call girl”.

– Vi djupdyker inte i Geijeraffären i filmen, men har gjort gedigen research om den. Det finns inget i utredningen som pekar ut Olof Palme som sexköpare, säger Kristina Lindström, som tycker att affären är värd en dokumentär i sig.

Palme är ett gigantiskt ämne. I SVT:s arkiv får man 8000 sökträffar, mycket från presskonferenser och debatter.

– Vi letade efter sådant som visar Palmes personlighet, vilket blev allt svårare efter 1973. Man vill ju ha med mycket och det gällde att hitta balansen mellan det redovisande och att berätta en historia som leder framåt.

Till det unika hör alla privata smalfilmer som visar Palme som familjefar och vän.

– Vi frågade familjen Palme om det fanns super 8-filmer och fick 58 rullar som de själva inte hade sett på länge. Mycket av materialet var proffsigt. Lisbet eller Olof har hållit i kameran, och man märker att Palme var en energisk fotograf, säger Maud Nycander.

En förutsättning för filmen var att Lisbet och sönerna Palme ville medverka. Deras förtroende för projektet bottnade i att det inspirerats av Henrik Berggrens tunga bok ”Underbara dagar framför oss. En biografi över Olof Palme”. Den kom 2010 och sätter in Palme i ett tidsperspektiv.

– Vi har visat avsnitt för familjen under klippningens gång. Inte för att få deras godkännande utan för att förbereda dem. Ibland har vi varit oense – det skulle ha varit osunt annars, säger Maud Nycander.

När Thorvald Stoltenberg, diplomat, politiker och far till Norges statsminister Jens Stoltenberg, hade sett filmen om sin gamle vän, sa han:

– Det här är mitt politiska liv. Det är roligt att ni inte har gjort ett hyllningsporträtt.

Har er egen Palmebild förändrats?

– Ja, jag växte upp med mediebilden av maktmänniskan och traumat efter mordet. Nu har jag lärt känna en människa med goda och dåliga sidor som jag kan bli arg och besviken på eller beundra. En mer komplex bild, säger Kristina Lindström.

– När jag var tonåring på 70- talet fanns en laddning runt honom i vuxenvärlden. Nu har jag fått en personligare bild, som blir alltmer fascinerande, säger Maud Nycander.

Scenen i det ockuperade kårhuset 1968 är talande för den unge Palme, som modigt tar debatten med upprörda studenter.

– När man kör filmen i slowmotion ser man hur han samlar sig. Och hur han njuter av kampen. Christina Jutterström, kanske den journalist som har följt Palme längst, berättade att ingen var så bra som Palme på att ta över frågor. Han älskade att stå i rampljuset.