Jonas Odell plockade hem Guldbjörnen för bästa kortfilm i Berlin 2006. Filmen Aldrig som första gången, en kortdokumentär i animerad form, var baserad på intervjuer om olika personers sexuella debut.
Formeln upprepades framgångsrikt i Lögner. Här berättade intervjuobjekten om lögner och bedrägerier, allt bildsatt via Odells egensinniga vision. Filmen deltog som enda svenskt bidrag i Venedig 2008 och fick ett förstapris i Sundance 2009.
Helt enligt teorin om alla goda ting kommer i år Odells tredje bidrag i genren. Tussilago handlar om när en terroristgrupp 1977 skulle kidnappa statsrådet Anna-Greta Leijon. Eller kanske inte, egentligen.
–När jag började läsa om det här fallet så var det en aspekt som stod ut som den mest personliga i hela polisutredningen, berättar Odell och syftar på historien om när en svensk tjej träffar en västtysk kille på en nyårsfest 1972 och sedan, mot bättre vetande, flyttar ihop med honom. Killen visade sig nämligen vara Norbert Kröcher, efterlyst medlem i terroristorganisationen Bewegung 2. Juni.
Kvinnan, då 26, nu 63, talade gärna med Odell och hans team. Hon har öppenhjärtigt trätt fram i medier genom åren, men trots att hennes namn inte är någon hemlighet väljs här ett varsammare filter. Hon kallas kort och gott för A.
–Det kändes bättre. När man söker på ämnet på nätet och andra ställen så är det många spekulationer om vad och vilka och vem, vilket jag absolut inte ville spela med i. Själv hade hon inget emot att stå med sitt namn, men hon gick med på min idé om att inte göra det. Och det är bra. Berättelsen blir mera allmängiltig nu.
I Tussilago får vi se A och hennes käresta i det stora och det lilla. De nojsar förälskat, diggar Steppenwolfs Born to be wild, ritar nidmustascher på Rösta på Gösta-affischer, rånar en bank och planerar en kidnappning (mest han). Odell låter dem också figurera på en Bonnie & Clyde-poster och i ett ögonblick blir Norbert Kröcher plötsligt till cowboy i en spaghettiwestern. Nästan allt är diktat på den verklighet som A redovisade i intervjuerna.
–Kröcher verkar hämta inspiration till sin anarkism främst från populärkultur – Charles Bronson och Easy rider. Något tecken på att han skulle ha läst Michail Bakunin hittar man däremot inte.
I den egna arbetsprocessen har Odell undvikit att ta del av vad han kallar för den larger than life-aspekt på 70-talets aktivist-era som förekommer i dokumentärer eller dramatiseringar om Baader Meinhof & Co. Vad vi heller inte får höra om i Tussilago är lådan som det var tänkt att Leijon skulle föras bort i…
–Något som fick helt orimliga proportioner i medier, konstaterar Odell.
Medan filmens titel Tussilago så mycket bättre anger tonen, inte minst i tidsanda.
–Tafatt, ganska gripande, riktigt oglamourös, mycket 70-tal och väldigt catchy. Och så plockas det ju ett par sådana i filmen.
