Men det är bara början. Snart vecklar sig hans Jan Schaman ut i hela sin längd och visar sig vara den återuppståndne Lenin. Med mild röst hyllar Turpin/Schaman/Lenin den hjältemodiga publiken, som bidragit till den historiematerialistiska syntesen, det klasslösa samhället. Allra mest hyllar han Stockholmspressen, som via sina kultursidor, särskilt teaterrecensionerna, bidragit till detta välsignade tillstånd.
Men det är bara början. Jan Schaman går på stan – i regi av Benjamin Moliner – utvecklar sig till en borgerlig, marxist-leninistisk fars med referenser till såväl Goethes naturlyrik och pudelkärna som sovjetryska potentater.
Efter att ha bjudits på snittar i den plyschsoffemöblerade foajén kan publiken sjunka ner i gamla hederliga solstolar av randigt tyg. Mitt emot oss, på andra sidan scenen, syns två kvinnor, helt frusna i sina positioner. Sara Turpin sitter på en cykel, och den andra anonyma kvinnan liknar en stirrande, eller oseende åskådare. Jag är inte ens säker på att hon inte är en docka. Hon är lika stel som den balsamerade Lenin i leninmausoleet på Röda torget i Moskva; det bygget finns med på scenen i Sören Brunes modell.
Föreställningen består länge av förberedelsen inför ett drama i tre delar, varav vi väl egentligen bara får se en: Klasshatets sublimering. Det är en illustration av tanken att all borgerlig kultur är hämmad åtrå till den förment jätteliderliga underklassen. När Turpin släpper loss i detta begär spelar han teater som jag aldrig sett honom göra förr. Halvklädd i vit frack ligger han kåt och sensuell i en vackert snidad soffa. Däremellan far han runt som Kafkas apa i Redogörelse framlagd för en akademi.
Därtill får vi njuta Dror Feilers ljudbild, den här gången lika mild och ljuv som Turpins röst. Inget av allt detta framstår som ironiskt, bara på djupet tvetydigt. I sitt vilda allvar är Turpin en strålande komiker, som då och då bryter ut i ett ”kolijox!”
Mest provocerande är ögonblicket då han säger att vi nu, när revolutionen är genomförd, kan göra precis vad vi vill. Hu! Vad skulle det vara?
Jan Schaman är en uppsättning som kommer att stanna i det kollektiva teaterminnet. Alla som inte såg någon av de få föreställningarna kommer att ångra sig.
Turpin släpper loss i sensuellt begär
Ett år då Första maj och Kristi himmelsfärds dag sammanfaller, händer det uppenbarligen märkliga saker. På Uppsala stadsteater åkallas de avlidnas andar och på Teater Tribunalen sitter Richard Turpin på en palestinasjal och röker och nynnar jojklikt.
Visa kommentarer
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID.
Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se Läs reglerna i sin helhet
