Något av det värsta med rasismen är hur den normaliseras. Hur hela den politiska debatten glider in i ett främlingsfientligt sätt att resonera. Hur hela integrationsdebatten kan komma att föras på rasistiska premisser, och hur människor som i grunden är antirasister hotar att svälja – och torgföra – idéer som i grunden är rasistiska. Och inte minst, hur tankar som nyligen betraktats som extrema kan flytta in i huvudet på etablerade politiker i mittfåran.

Vi har redan sett Ilmar Reepalus ”temporära medborgarskap” och Fredrik Reinfeldts ”arbetslösheten är låg för etniska svenskar mitt i livet”. I lördags fick de sällskap av moderaten Thomas Böhlmark, ansvarig för partiets kommunikation i sociala medier, som i ett inlägg på Twitter kallade S-politikern Nalin Pekgul för ”klappturk”.

Ursprunget till uttrycket är ett filmklipp på Nalin Pekgul, som under Socialdemokraternas valvaka 2010 syntes applådera ofta, länge och översvallande till dåvarande partiledaren Mona Sahlins tal. Eftersom såväl Pekgul som Sahlin tillhört de svenska högerextremisternas främsta hatobjekt, tog det inte lång tid innan det dök upp ett hånande Youtubeklipp, där Pekgul döptes till ”klappturken”. Sedan dess har det varit ett etablerat öknamn på Pekgul på de platser på internet där högerextremister frodas, såsom forumet Flashback och den nazistiska webbportalen nordisk.nu. Till dess att Böhlmark plockade upp det har det i princip enbart använts av just högerextremister.

Att mannen som ansvarar för det ledande regeringspartiets kommunikation i sociala medier uppenbarligen låter sig inspireras av högerextremister är förstås anmärkningsvärt. Men just i det här fallet är det ovanligt lätt att förstå hur normaliseringen gått till.

På ytan är ”klappturken” det senaste tillskottet i internethumorgenren ”videoturkar”. Den så kallade Skogsturken, en man på picknick som träffas i huvudet av en förlupen frisbee, spiller vin på sin vita skjorta och blir rasande, är en humorklassiker som visats 2,7 miljoner gånger på Youtube. Sagde turk, som för övrigt har ursprung i Irak, har gett upphov till en rad parodier och uppföljare: Fjällturken, Fågelturken, Gitarrturken och så vidare. Alla bygger på samma princip: en man som är aggressiv, talar svenska med brytning, svär, hotar med våld och beter sig allmänt ohyfsat.

Författaren Marcus Priftis.

Den allra mesta rasismen utövas inte av medveten illvilja utan snarare av stentrian och ohejdad vana.

Författaren Marcus Priftis

Videoturkarna utvecklades snabbt till ett slags folknöje där alla kunde vara med och göra sin egen turk. Antalet ”turkar” ökade lavinartat på internet, och den trendmedvetna tv-duon Filip och Fredrik tog i en nyårskrönika 2010 upp budkavlen genom att kora en bosniskfödd värmlänning till ”Årets turk” för klippet ”Körkortsturken”.

Några av videorna är förvisso roliga. Jag har själv både skrattat åt och återanvänt Skogsturkens klassiska replik ”Vem vare som kasta?”. Men de bygger på en rasistisk tankefigur, där ett aggressivt och ociviliserat beteende knyts till etniciteten ”turk”.

Den kopplingen är ingen nyhet. När jag växte upp i Södertälje i början av 1990-talet var ”turk” helt och hållet synonymt med ”svartskalle” och det allra mest etablerade skällsordet för invandrare och deras barn. Assyrier, libaneser, greker och kurder – alla var vi turkar. ”Turk på burk smakade urk”, mässades det på mellanstadieskolgården, och det spelade ingen roll att vi inte var turkar och att våra föräldrar dessutom, av historiska och politiska skäl, hade åtskilliga horn i sidan till de riktiga turkarna. ”Turk” blev den överordnade kategorin för all rasism. ”Ut med turkarna” stod det klottrat i trappuppgångarna. Vissa kläder och prylar, exempelvis Adidasbyxor, fick ”turkrykte” och peststämplades snabbt. Jouröppna affärer blev ”turklivs”. Klubbar som spelade hiphop blev ”turkställen”. Bostadsområdens karaktär kunde bedömas som ”turkghetton” och betraktades då allmänt som farliga.

Det finns inte speciellt många turkar i Sverige, om man jämför med andra invandrargrupper. (I Södertälje finns nästan inga som själva skulle beteckna sig som turkar.) Ändå är ”turk” alltjämt den dominerande nedsättande benämningen för personer med måttliga mängder mörkt pigment. Flera nyord bär vittnesmål om detta: ”turkdusch” (sprejdeodorant, utan föregående rengöring), ”turkrulle” (hoprullad bunt av förutsatt oskattade tusenlappar) och ”hobbyturk” (etniskt svensk person som uppför sig på ett sätt som för tankarna till invandrare) är tre tydliga exempel.

Men greppet att klumpa ihop alla mörkhåriga personer i en övergripande kategori och kalla den för ”turk” är avsevärt äldre. ”Turken” har i själva verket i åtminstone 500 år varit en av de viktigaste projektionsytorna för hatet mot muslimer, en av de rasismer som har längst historia i Europa och som idag blivit den troligen mest politiskt relevanta rasismen i Sverige.

Genom den svenska – och europeiska – historien har ”turken” förlöjligats, exotiserats och demoniserats, beroende på vad som varit på modet. Sedan medeltiden finns i åtskilliga europeiska språk talesätt om turkens dåliga lukt, dåliga maner och allmänna dålighet. Reformatorn Martin Luther slog redan på 1500-talet fast att Turken (alltså alla muslimer, ihopbuntade till en) var ”en blodhund och en djävul, ingenting annat än en mördare eller stråtrövare”, och det enda sättet att inte duka under för denne mördares svärd var att själv utrota mördaren. Tvåhundra år senare började myten om den så kallade ”hundturken” florera – en varulvsliknande korsning mellan människa och vilddjur, som levde någonstans i Främre Asien och åt kristet människokött. Det sades att KarlXII hade råkat i skuld till Turkiet och var tvungen att betala genom att varje år sända tunnor med saltade barnlik till hundturken. Den historien kunde häpnadsväckande nog höras i svenska hem ända in på 1940-talet.

När Thomas Böhlmark hånar en politisk motståndare genom att kalla henne ”klappturk”, skriver han alltså in sig i en lång rasistisk tradition – bruket att använda en folkgrupps etnicitet som ett allmänt skällsord. Det är förmodligen högst omedvetet – allt tyder på att det var en enskild handling av dåligt omdöme, inspirerad av den speciella diskussionsmiljö som råder i sociala medier – men rasism behöver inte vara medveten. Faktum är att den allra mesta rasismen inte utövas av medveten illvilja utan snarare av slentrian och ohejdad vana.

Det är glädjande att Böhlmark kritiseras, eftersom det innebär att även slentrianrasismen fortfarande möter ett motstånd. Men om man vill dra några riktiga lärdomar av klappturkfadäsen, får man inte göra det lätt för sig genom att peka ut Böhlmark som rasist och placera honom i frysboxen. Det kommer nämligen inte att ta oss ett dugg närmare ett mindre rasistiskt samhälle.

Om vi vill dra några riktiga lärdomar, måste vi förstå det luriga med rasismen: att de flesta som utövar rasism är hyggliga människor med goda intentioner. I de allra flesta fallen finns det inga monster. Det finns bara mönster.

Det är de trollen vi måste släpa fram i ljuset så att de spricker.