Leo Lind, 17, har det inte så lätt. Mamma lider av en depression och är alldeles svartmålad inuti huvudet. Pappa stack när Leo var liten och styvfadern försöker kryssa genom vardagen men dricker för mycket och ofta. Leo drömmer om en karriär som Huddinges största gangster – tafatt inspirerad av hiphopkultur och MTV.

Då och då stöter han på tysta Leila, invandrartjejen som slutat prata och skär sig med rakblad där det inte syns, för att känna att hon existerar och inte bara är en superduktig osynlig automat utmattad av föräldrakrav.

Skotten David Greig, 40, spelas alldeles för sällan på svenska scener. Han slog igenom på 90-talet med en rad välskrivna pjäser, bland annat har Ragnar Lyth satt upp dramat Arkitekten på Nationaltheatret i Oslo. Greig skriver skildringar från en fattig arbetarklass, han är barnbarn till den arga, brittiska 50-talsgenerationen men förser den med en distanserad humor, förtydligar berättarperspektiv och teatralitet.

Teater Fredag ger nu dramat Gul måne för en ung publik. Premiären på Rosenlundsteatern kommer att följas av skolföreställningar och turnéer. Texten är flyttad till svensk miljö för att öka igenkänningen. När Leo av misstag dödar styvpappan är det till svenska fjällen han flyr med Leila – inte till det skotska höglandet. Den kändis som dyker upp för att leta ensamhet bland dvärgbjörkarna är Victoria Silvstedt som inspireras av Leilas tystnad till existentiella funderingar.

Gul måne är skriven som berättarteater där fyra aktörer turas om att vidga perspektiven och kommentera. Man kan ana en lätt påverkan som från Dylan Thomas Under mjölkhagen: en poetisk och kärleksfullt ironisk beskrivning av udda människor. Greig hittar en ton som gör eländet uthärdligt utan att skildringen tappar sin skärpa.

Anders Alnemark har hittat en varm och perfekt ton för den drygt timslånga iscensättningen, även om slutet med dess brutala händelseflöden inte blir den explosion av fantasteri man kunnat väntat sig. Alla på scenen är utmärkta – särskilt Alexander Öhrstrand som en gänglig, hopplös Leo och Maryam Moghaddam med fokuserad närvaro och utstrålning som tysta Leila som letar efter sin röst.

Pjäsen lyfter så småningom från realismen och blir ett drama där Leo och Leila genom en rad prövningar blir vuxna, en igenkännbar sagodramaturgi. Gul måne är en välskriven och mycket väl spelad road movie om flyktförsök, en skröna om två unga på vinglig och vilsen resa från barndom till vuxenliv.