Bill Skarsgård och Natalie Minnevik i filmen Kronjuvelerna.
Foto: PAULIUS MAKAUSKAS/NORDISK FILM
Betyg: 3 av 6
Med utgångspunkt i Carina Dahls ungdomsroman Familjelyckan målar Ella Lemhagen upp sommarens svenska storfilm: Länge omtalad, producerad med filmteam i Litauen, Sverige och ett litet i USA, för undervattensscenerna.
Det är, för att låna förlagets beskrivning av den litterära förlagan, ”en mustig skröna”, med en ramberättelse där huvudpersonen Fragancia (en alltid lika kompetent Alicia Vikander som här mest får se arg ut) är häktad för mordförsök och delger oss berättelsen i återblickar vid förhörsbordet.
Två familjers öden flätas samman genom ett ödesdigert möte på BB, där deras förstfödda ser dagens ljus samtidigt. Papporna – den despotiske direktör Persson (Loa Falkman) och hans fabriksarbetare Fernandez Fernandez (Michalis Koutsogiannakis) – önskar sig söner.
När Fernandez får en dotter blir det slagsmål om den ende pojken och direktören tappar honom i golvet.
Richard överlever med en metallplatta inopererad bakom pannan och en H C Andersensk spegelskärva i hjärtat. Två yngre skådespelare och slutligen en Bill Skarsgård som gör mesta möjliga av sin roll, gestaltar honom som en ensam och elak pojke som trånar efter Fragancia.
Hon är inte intresserad och dessutom bättre på att spela ishockey – spåret med en drivande tjej och en osäker kille känns igen från Lemhagens Tur och retur (2003), en snyggt berättad förväxlingskomedi som tyvärr får Kronjuvelerna att framstå som ännu mer tungfotad.
Det är en påkostad produktion, med en budget på 45 miljoner kronor som även omfattar den tidstypiska synergieffekten att den så småningom dyker upp som dramaserie i SVT.
Och den ser dyr ut, episkt fotograferad av Lemhagens trotjänare Anders Bohman, med teatral patina där diminsvepta utomhusmiljöer, ödsliga barrskogar och överdådiga interiörer matchas mot kostym med anakronistisk touch, allt grundat i något slags tidlöst 50–60-tal.
I en värld hämtad från litteratur för unga där ”tro, hopp och kärlek” har en faktisk innebörd, guldfiskar kan tala och nycklar är magiska, lämnas inget utrymme för nyanser.
Familjen Persson bor i ett palats och familjen Fernandez i ett kråkslott – den drömmande pappa F bär sin lilla Chico Marx-hatt i näven när han talar med direktörn som är ”alltför god”:
Skildringen av optimistiska arbetskraftsinvandrare som kokar guld och hänger tvätt i Singoallamundering är svår att bli riktigt klok på. Som samhällskritik blir den i sin akut stereotypa form välmenande men bakvänd.
Hockey, spelad i en ishall som på småstadsvis bekostats av skofabrikanten Persson, har en central roll. Från det att Fragancia, i början gestaltad av lilla Louise Radon, snörar på sig skridskorna, och tills dess att hennes älskade Pettersson-Jonsson gör karriär i NHL med förbluffande resultat.
Pettersson-Jonsson – i synnerhet när han som vuxen spelas av Björn Gustafsson – och hela det medföljande bögtemat är trots att det dras med sin beskärda del av klichéer, det som känns fräschast och tillåts vara befriande uppsluppet.
Man får uppskatta det storslagna anslaget, och ambitionen att lufta stora frågor om klass, våld och övergrepp – Richard misshandlas av sin far, och tittar förskräckt på när fadern våldtar hans mamma. Hushållsvåld mitt i matinéäventyret alltså.
Detta och den ganska mörka grundtonen där både natur och bebyggelse är hotfull och betydelsebärande, och där även ett barn med Downs syndrom råkar illa ut, för ibland tankarna till den betydligt svartare sagan Pans labyrint, även om jämförelsen haltar.







