–Öppet vatten och mindre byggnadsmassa. Det har varit den politiska visionen för nya Slussen – människor ska röra sig på en helt ny förbindelse mellan Gamla stan och Södermalm, omgivna av ett brett vattenlandskap.
Men resultatet kan bli förödande för Stockholm, varnar arkitekterna Johan Celsing, Lars Marcus och Gert Wingårdh. De råder politikerna att helt tänka om.
– Det låter klatschigt att säga att vi ska tillvarata vattenrummet. Men det blir ju någon slags missriktad skärgårdsidyll, säger Johan Celsing bekymrat.
Johan Celsing är slottsarkitekt och aktuell med Bonniers nya konsthall. Gert Wingårdh är Sveriges just nu mest prisbelönte arkitekt, som gärna – och ibland provokativt – talar om vikten av att våga bygga nytt och djärvt. Lars Marcus är stadsbyggnadsforskare och forskar om hur olika strukturer skapar möjligheter, och begränsningar, för stadslivet.
De tre har olika infallsvinklar på byggda miljöer. Men när det gäller Slussenfrågan visar det sig att de är eniga på punkt efter punkt; även om de ibland pratar i mun på varandra så är de för det mesta väldigt överens.

Utgångspunkten för dem alla är att i Stockholms hjärta behövs urbant liv – snarare än mer vatten och blåsiga broar.
På Slussens plats vill de ha mer byggd yta snarare än mindre.
– Man måste fråga sig varför man ska ha ett öppet vattenlandskap just här. Det här är ju ett väldigt blåsigt näs, och då behöver man snarare en stor bebyggd yta med många möjligheter till skydd och smitvägar, säger Johan Celsing.
Istället för att öppna en bred fjärd vill de fylla förbindelsen mellan Gamla stan och Södermalm med aktivitet och upplevelser som handlar om mer än att blicka ut över vatten.
– Det här är ju en av de mest erogena zonerna i Stockholm. Då kan vi inte bara ha en vägbro här, säger Gert Wingårdh och tar på sig sina bredbågade glasögon för att studera en skiss som visar den planerade bron mellan Gamla stan och Södermalm. Ord som ”förortsmässigt” och ”lantligt” undslipper honom.
Slussens framtid har diskuterats och utretts i många år. Och nu måste något snart göras: den gamla trafikapparaten från 1930-talet är förfallen och betongen vittrar. Läget blir allt mer akut. Samtidigt behöver förhållandena för kollektivresenärerna förbättras. Men Johan Celsing, Lars Marcus och Gert Wingårdh är inte imponerade av hur staden hanterat frågan om Slussen.

Förra året utlyste staden en tävling om en helt ny förbindelse mellan Gamla Stan och Södermalm.
Man kan tycka vad man vill om nuvarande Slussen. Men på många sätt är 30-talsanläggningen en sinnrik lösning. Att ersätta den med något nytt – och dessutom bättre – är en komplex uppgift. Åtta mycket kvalificerade konsultgrupper bjöds in till tävlingen. Ändå är det ingen hemlighet att juryn blev besviken när de såg de inlämnade förslagen.
– Som man ropar får man svar, säger Johan Celsing som tycker att staden borde ha valt ett helt annat tävlingsförfarande.
Tävlingens vanns av en konsultgrupp som leds av Nyréns arkitektkontor. Detta vinnarförslag ligger nu, efter en bearbetning, på politikernas bord.
I tävlingsprogrammet stod bland annat: ”bro- och däckskonstruktioner bör inte vara mer omfattande än vad som behövs för funktionen och vattenytorna bör vara så synliga som möjligt”.

– Ett fattigt och fegt program, säger Lars Marcus som saknar en vilja till något annat än vackra vyer.
– Ska det här vara en urban länk, eller ett vattenlandskap?, forsätter Gert Wingårdh.
Han talar om att en vanlig bro, som enbart fungerar som en transportsträcka, kommer att fjärma Södermalm från Gamla stan istället för att låta stadsdelarna närma sig varandra.
– Det är att bygga in avstånd, det blir lite som att bygga en mur, säger Lars Marcus.
Nuvarande Slussen har överdimensionerade trafikytor, och det är en anledning till att staden planerar en rivning. Men både Johan Celsing, Lars Marcus och Gert Wingårdh menar att det är fel tänkt.
– Istället för att riva överflödig trafikyta skulle man kunna bebygga den och fylla den med verksamheter, säger Gert Wingårdh och börjar tala om bostäder och bibliotek. De italienska broarna Ponte Vecchio och Ponte Rialto, med sina butiker, borde vara självklara referenser, säger han och får medhåll av de andra.
– Man ska inte vara så rädd för att bygga här, fyller Johan Celsing i.

Hittills har diskussionen mycket handlat om huruvida Slussen ska rivas eller bevaras. Det har blivit för mycket ”antingen-eller”-diskussion, menar Lars Marcus.
– Det intressanta skulle vara att bygga vidare på Slussen, säger han och tillägger att det kan vara en hel del okunskap, och oförmåga att hantera nuvarande Slussen, som gör att staden hellre går in för att bygga något helt nytt.
– Jag tror det är en kunskapsfråga. Man vet inte riktigt varför delar av Slussen fungerar bra, och andra inte. Och då är det lättare att riva och börja om.
Ingen av dem tycker att Slussen måste sparas av antikvariska skäl. Och de är inte heller nöjda med hur Slussen ser ut i dag. Men de tycker helt klart att nuvarande Slussen är betydligt bättre än det nya alternativ som politikerna har på sitt bord.
Dagens Slussen erbjuder trots allt skydd mot väder och vind. Men framför allt är nuvarande Slussen mer än bara en transportsträcka; här finns även butiker och olika verksamheter. Lars Marcus talar om betydelsen av målpunkter – det kan vara affärer, kaféer, institutioner eller gallerier som gör att människor inte bara passerar, utan ser en anledning att uppehålla sig på platsen.

Sjöutsikt räcker inte som målpunkt, tillägger han. Det behövs en rikedom av upplevelser och aktiviteter. Utan detta riskerar platser att upplevas som ensartade; det urbana liv, som vi skattar så högt, uppstår inte.
Nuvarande Slussen har en del sådana målpunkter, men skulle kunna fyllas med åtskilliga fler. I förslaget till ny förbindelse mellan Gamla stan och Södermalm finns överhuvudtaget inga målpunkter – här handlar det enbart om att passera. Eftersom folkströmmarna dessutom ska delas upp på flera broar – gång- och cykeltrafikanter kan välja mellan huvudbron och två lägre broar utan biltrafik – är risken att det inte blir så mycket till folkliv.
– För många stråk späder ut folkmängden, det blir för glest, säger Lars Marcus som tycker att det finns ett alltför snävt trafiktekniskt perspektiv bakom nya Slussen.

En ny förbindelse i ett av Stockholms känsligaste lägen bör rimligen handla om mycket mer än rationella trafiklösningar av motorvägstyp. Gert Wingårdh talar om ”publik programmering” – att ladda passagen med sådant som drar folk, skapar liv och överbryggar det mentala avståndet mellan två stadsdelar.
– Men det här är inte laddat med annat än kommersialism, säger han och pekar på de shoppinggallerior som ligger på Södermalmssidan i det nya förslaget.
Butiker är förvisso bra, men Gert Wingårdh önskar att politikerna skulle ha visioner om mer än så. Ingen är heller nöjd med placeringen av de stora shoppingytor som finns på ritningarna över nya Slussen. Butikerna ligger i ett långt stråk längs Söders kajer, i norrläge.
Johan Celsing talar om att fokus hamnat fel: det är gångtrafiken tvärs över Slussen som ska stödjas av aktivitet, inte Södermalms norrliggande kajer, säger han.
Alla tre är dessutom frågande inför idén att lägga de kommersiella ytorna i en inglasad galleria. Staden tänker sig ett stort köpcentrum som ska generera intäkter. Samtidigt är det väl känt att inomhusshopping hotar att dränera gatulivet.
– Det är alltid trevligt att knyta kommersen till gatorna. Butiker behöver faktiskt inte läggas i shoppinggallerior, säger Gert Wingårdh.