Annika Bäckström är slavisten som alltid var först. Hon träffade ryska emigranter i Oxford 1948. Hon lärde sig språket på plats i Moskva 1951, under värsta Stalinstagnation (faktiskt ditlockad av sin väninna Sara Lidman). Före alla andra – under tidigt 60-tal – upptäckte hon Marina Tsvetajevas egenart.
Under snart ett halvsekel har Bäckström förblivit Tsvetajeva trogen – både som översättare och som forskare (med en lic-uppsats i bagaget). 1986 gav hon ut ett representativt urval av sina Tsvetajeva-tolkningar under titeln ”Med gröna ögon” hos FIB:s Lyrikklubb. Tyngdpunkterna var ”Bergsång” och ”Slutsång”, mäktiga kärlekssviter av ”storm och tordön” (för att tala med Pasternak). Nu har denna volym kommit i repris, kompletterad med ett antal översättningar från senare tid, hos det ryskorienterade Örebroförlaget Akvilon.
I det nytillkomna lyfter Tsvetajeva bland annat fram skalder som mördades av makten: André (förryskad till Andrej) Chenier och Pusjkin. Cheniers offerdöd är hennes tema bara några månader efter oktoberkuppen, som om hon förutser författarnas – sitt eget – öde under Sovjetregimen. Om Pusjkin, martyren som dråparen (Nikolaj I) tvingas ära, skriver hon anmärkningsvärt nog året efter Majakovskijs självmord.
Nya i urvalet är därtill ett par (av sammanlagt elva) dikter till Anna Achmatova från 1915–16. Trots deras totalt skilda temperament kunde hon på avstånd känna sig förälskad i sin kollega och redan i detta tidiga skede uppfatta hennes storhet: ”Achmatova! – Ditt namn – en väldig suck/ som faller ner i djupet, som är namnlöst.”
Det enda mötet mellan de båda – av mindre vikt för Tsvetajeva – kom till stånd först långt senare, kort innan hon tog sitt liv 1941.
Tsvetajeva är garanterat svåröversatt, en diktande maximalist, en ”upprorsmakerska med panna och med sköte”. Hur överföra hennes våldsamma puls och extrema förtätning till svenska?
Bäckström väljer att kompromissa, att hellre antyda än slaviskt följa de branta rytmerna och rimmen. Hennes uttalade – och konsekvent realiserade – strävan är att fånga dikternas ”väsen”.
