Betyg: 3 av 6

Denna spanskproducerade film om den monumentala vägg av vatten som på annandagen 2004, efter en jordbävning ute till havs, svepte över Sydostasiens kuster med en exempellös ödeläggelse som följd, är väl i grunden en berättelse om proportioner och perspektiv.

Vi möter en på alla sätt charmerande familj från England som flyger till Phuket för att fira jul med sol och bad. De tre sönerna gnabbas i flygstolarna. Föräldrarna är sådär utarbetat axelryckningsfrånvarande som man ibland kan bli när man inte riktigt orkar prestera ett engagemang och bara önskar att ungarna kunde skärpa sig. Och så är de förväntningsfulla inför semestern.

De oroar sig litet grann inför vad som väntar på dem i vardagen: kommer han att få behålla jobbet, hur ska de göra med huset, borde de kanske flytta? Och så kommer annandagsmorgonen, och de får annat att tänka på. Allt är vatten och ångest. Nu handlar allt bara om överlevnad och att, förhoppningsvis, hitta varandra igen.

Det är förvisso rörande med mammor och pappor som ängslas över sina barn. Empatin infinner sig enligt plan.

Ändå är det något med perspektiv och proportioner som inte stämmer. Nära en kvarts miljon människor miste livet i vattenmassorna den där dagen, och de allra flesta var inte europeiska turister. Detta är i allt väsentligt en asiatisk katastrof, men ett Thailand i spillror är här reducerat till en serviceindustri som inte fungerar som den ska. Och det är inte som det ska.

Populära quizer om film:

Vad kan du om filmens bakgrund?

Vad vet du om väder och film?

Vad kan du om filmromanserna?