För någon vecka sedan skickade Facebooks grundare, Mark Zuckerberg, ut ett brev till de 350 miljoner människor som registrerat sig på hans community. Ord som säkerhet, kontroll och integritet används frekvent i brevet, samtidigt som Zuckerberg tackar alla Facebook-användare för att de är med och gör världen till en öppnare plats.
Det kan verka absurt att tala om kontroll och ”privacy” i samma andetag som man registrerar sig som ett av 120 000 fans till Ice Cube. Bara i Sverige finns nästan tre miljoner användare. Något har definitivt hänt med vår inställning. Och snabbt har det gått.
Spola tillbaka tiden tre år. Allt lät annorlunda då, kanske särskilt bland journalister med en mediekritisk ambition. Under några månader handlade var tredje artikel som trycktes på papper om det integritetskrossande med Facebook.
Lika upprört som verkningslöst protesterade vi mot att Facebook äger de högintressanta och viktiga konversationer som försiggår på sidan. För att inte tala om bilderna från gårdsfesten i bostadsrättsföreningen! Ingen kunde säga exakt vari den överhängande faran låg, men att det skulle handla om mindre än någon sorts världskonspiration verkade tveksamt.
I dag är Facebook lika hemtamt som att borsta tänderna. Zuckerman har naturligtvis fortfarande en del att tjäna på att tala om säkerhet och trygghet. Men det är inte klokt hur snabbt svängningen gått, från sund skepsis till reservationslöst omfamnande.
Att vara under 40 och inte finnas på Facebook, är lätt suspekt. Jag har en kompis som känner sig lite jagad av att hans adress finns på Hitta.se, och som helst inte skriver ut sin mejladress när han säljer fåtöljer på Blocket. Att vara med på Facebook är för honom otänkbart. Men det har också resulterat i betydligt beskuret socialt liv för hans del. ”Jag ringde. Det var ingen som svarade.
I dag tror folk att man drabbats av vinterkräksjuka om bilderna från ens adventsfirande inte ligger ute senast på eftermiddagen dagen efter. Vi har även uppgraderat allvaret med Facebook. Lunchträffar som bokas via Facebook är lika bindande som de som bokas per mejl. Telefon? Nej, man vill ju inte verka påflugen.
Före Facebook florerade en föreställning om att det är finare att umgås i verkligheten än att umgås på internet. Så är det inte längre. Vi har tramsat, maffiakrigat och klassåterträffat oss till att slippa laga osso buco, supa eller trängas på fik för att träffa våra vänner. Vi känner oss hemma på Facebook, helt enkelt därför att vi är så många. Vi gömmer oss i skogen, och hoppas att den där konspirationen som är ute efter oss ska råka titta bakom ett annat träd.
För övrigt: var det ju inte fel att Stil i P1 handlade om Sonia Rykiel samtidigt som hennes designsamarbete med en stor klädkedja lanserades, men det kändes inte helt rätt heller.
Missa inte: Plötsligt i Vinslöv, kl. 20:00, söndag i SVT2.
