Det är fredagskväll i Gamla Stan. Utanför Den Gyldene Freden står en tonårskille i Hammerfalltröja och spelar akustisk gitarr. Jag frågar om han står här för att det var Cornelis Vreeswijks favoritställe. Han säger att han inte visste det, men innan jag hunnit vända mig om spelar han redan de första tonerna till Somliga går i trasiga skor.
Cornelis Vreeswijk föddes i slutet av 30-talet i lilla holländska Ijmuiden och i början på 50-talet kom han till ett Sverige fyllt med försiktiga sossar. Ostyrig och sarkastisk, med Bambi-ögonfransar och plutig underläpp var Cornelis motsatsen till allt som var svensk visa. I Tom Alandhs dokumentärfilm Cornelis minns hans första fru Ingalill honom från tiden när de träffades, ”Han gick inte, han rann fram. Ögonen var som brunnar.” Då, i början på 60-talet, samlades unga män och kvinnor på en pråm vid Kungsholmen för att försiktigt pilla på akustiska gitarrer och kanalisera Bellman och Taube. Nakenbilden på Cornelis sjunger Taube-omslaget är tagen på pråmen.
Men medan alla andra gjorde respektfulla covers på En valsmelodi snodde Cornelis av sydstataren Lead Belly och skrev om samtidens storstäder och horor. Ändå speglas Cornelis liv – med sjömansperioder och samba-uppvaknanden – i den klassiska, svenska vistraditionen. Både bakåt, av Carl-Michael Bellman och Evert Taube, och framåt, av Håkan Hellström.
Agneta Lilja jobbar som etnolog vid Södertörns högskola och har forskat kring visa. Hon håller med om likheterna mellan Bellman, Taube och Vreeswijk.
– Vreeswijk är också en diktare som rör sig i det sociala rummet. Han lånade uttryck från vardagsspråket, och han förhöll sig lite kritisk. Precis som Bellman och delvis som Taube, säger hon.
Att Cornelis såg sig som en outsider stämmer också in.
– Det är typiskt för ”det ensamma geniet.” Det är nästan alltid en man, någon som är lite udda och som befinner sig självmant i den situationen, just för att kunna betrakta samhället med kritiska ögon.
Helt klart finns det två stycken Cornelis Vreeswijk. Dels den frejdige trubaduren som fått strippklubbar i Svinesund döpta efter sina visor. Dels den invandrande poeten och självlärda gitarristen som spelade blues i Sverige innan Rolling Stones gjorde det i England.
Fram till helt nyligen hade jag bara anat den senare. Det har alltid varit så mycket i vägen. Cornelis själv, Hönan Agda och killar med akustiska gitarrer som tvångsmässigt spelar hans sämsta låtar på fester. Tillsammans har de trängt undan Grimasch om morgonen, Ågren och det faktum att ingen i Sverige i mitten av 60-talet spelade gitarr som Cornelis.
På den tiden drev Anders Burman skivbolaget Metronome, och det var han som upptäckte Cornelis. I dag är han strax över 80, ser ut lite som Lee Marvin i filmen Hämnaren från Alcatraz och bor vid Söder Mälarstrand, nedanför Mosebacke Etablissement där Vreeswijks födelsedag firas varje år. Han har berättat om första gången de träffades många gånger, men gör det gärna igen.
– Jag hade aldrig hört något liknande. Det var inte vanliga visor, det var något helt nytt. Men det jag fastnade för var hans sätt att frasera. De var ju inte lätta låtar. Häst-På-Taket-William och de andra, det är massor med ord i dem. Men han landar alltid rätt, oavsett hur mycket han viker ut. Han var unik, en svensk bluessångare av enorma mått.
Det var inte bara som bluessångare Cornelis var enorm – allt med honom var omåttligt. Men hur kom det sig att han, blyg och konflikträdd, ständigt bröt mot reglerna? Han betalade aldrig skatt, slipsvägrade och körde bil utan körkort. Att han var en härligt exotisk utlänning stämmer inte – jantelagen är stark i Holland.
Kanske är dubbelheten svaret. I Holland var han svensken, i Sverige holländaren. Resultatet blev en medborgare i limbo, fri att fatta egna beslut. Kanske var livet hans största konsthandling. En Cornelis som slåss med kniv, skriver hjärtskärande vackert om ångest och står på näsan och reser sig igen skapar större lebensraum för oss andra också.
Det fria livet har ett pris. När det gällde Cornelis pengar var konsekvenserna förödande. Enligt Klas Gustafsons vansinnigt detaljerade biografi Ett bluesliv ökade hans inkomst från cirka 5 000 kronor 1964 till drygt 125 000 kronor 1965. Arvodena ville Cornelis ha kontant – han kunde ha tiotusentals kronor nedknölade i fickan. Därifrån försvann de snabbt, Cornelis tog alltid notan på Den Gyldene Freden. När restskatten kom i kapp honom bytte han till skivbolaget Philips. Förskottet – 50 000 i kontanter – tog han i en plastkasse och köpte sedan en penna gjord av guld.
Nina Jansdotter har skrivit boken Ta makten över dina pengar, och hjälper människor bryta negativa ekonomiska beteenden.
– Man behöver inte vara ond för att man inte betalar skatt. Cornelis Vreeswijk verkade snarare ha ett sorts ickeförtroende för auktoriteter, han litade inte på revisorer, han satte inte pengarna på banken, säger hon.
Under andra världskriget fick fadern Jacob Vreeswijk sin åkeriverksamhet konfiskerad av nazisterna och tvingades jobba för ockupationsmakten. Den typen av upplevelse kan ha legat bakom Cornelis antiauktoritära inställning.
– Att man sprider pengar omkring sig kan självklart betyda att man är väldigt generös, fortsätter Nina Jansdotter. Men det kan också ha att göra med att man inte anser sig värd alla de där pengarna. Även om kritikerna och fansen älskar dig kan du tycka att du är värdelös som människa. Och ju mer uppmärksamhet det blir på det yttre, desto ensammare kan du känna dig inombords.
Cornelis kastade sig ständigt in i nya kärleksförhållanden. Kvinnorna misstrodde han om möjligt ännu mer än banker och revisorer. När Jack föddes, blåögd som nyfödda ofta är, frågade Cornelis Ingalill om barnet verkligen var hans. I fem år stod hans andra fru, Bim Warne, ut med svartsjukan och paranoian som ibland gjorde honom våldsam. När Cornelis träffade Anita Strandell brydde han sig inte ens om att fria. När hon kom hem efter några veckors resa hade Cornelis redan köpt ringar och satt in annons i tidningen.
Mitt i alltihop växte Jack Vreeswijk upp. När han gått ut tvåan tog hans pappa med honom till Nederländerna. De skulle bara bo i Ijmuiden i något år, men Cornelis, rastlös och rotlös, försvann snart. Kvar blev 8-åriga Jack, utan varken mamma eller pappa.
– Morsan hade sitt och jag hade mitt, och farsan behövde ju jobba. Det kanske låter hårt och brutalt, men så var det, säger Jack.
Och jobba, det gjorde Cornelis. Ibland maniskt. I Amir Chamdins film Cornelis som har premiär på fredag tar sångaren, i Hans-Erik Dyvik Husbys gestalt, dexedrin-tabletter – amfetamin. Medicinen ges mot koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet. Några av bieffekterna är svår paranoia och aggressivitet.
Först som 17-åring återvände Jack Vreeswijk från Nederländerna, och efter Cornelis död ärvde han tre bananlådor med opublicerade texter och dikter.
Din pappa var otroligt produktiv, vad kan ha drivit honom?
– Dels hade han ett enormt behov av att skriva. I de där lådorna jag ärvde finns texter skrivna på allt, servetter, kuvert, små lappar. Jag undrar om det kan ha varit tvångsmässigt ibland. Sen är det ju ingen hemlighet att han hade hjälpmedel på vägen. Det fattade jag ju ganska fort när jag flyttade hem igen.
Kan det ha varit självmedicinering?
– Hyperaktiv var han ju aldrig, men hans hjärna kan nog ha varit det. Den behövde någon sorts centrering. Och det tror jag han uppnådde på det sättet, han kunde fokusera och skingra allt ovidkommande som fanns i huvudet på honom.
Under ett tiotal år släppte Cornelis 17 album på 14 bolag i fem olika länder. Är man så produktiv hamnar summan av ens verk aldrig helt på plus. Han blev paria bland svenska skivbolag. Ändå spelade han in några av sina bästa låtar. Till Jack – i stället för vykort till exempel.
Anna Stadling har precis släppt skivan E4 mot norr och tillhör en ny generation visberättare. Hon gillar också den äldre Cornelis, och låtar som Fredrik Åkares morgonpsalm.
– För att det ska bli tryck, för att det där svarta verkligen ska komma ut genom rösten, behöver man erfarenheter. Cornelis har ju alltid varit bra, men ju äldre han blir, desto mer hörs det. Livet sätter spår i rösten, precis som i huden, säger hon.
I november 1987 dog Cornelis, 50 år gammal. Kort efter det var Michael Jackson-pendeln i full sving. En enorm tv-sänd begravning regisserades. En gitarr skulle skickas med Cornelis till andra sidan, och i brist på bättre tog man en som han givit till Jack. I slutändan fick Jack, då 21 år, ändå tillbaka gitarren från kistan innan den begravdes. Graven, på Katarina kyrkogård, är flitigt besökt. 20-åriga Anna De Faire har varit med i Cornelis Vreeswijk-sällskapet i några månader, och när hon är i Stockholm brukar hon gå förbi graven. När jag gör samma sak är den täckt av syrénlöv, men Anna berättar att folk brukar lämna cigarettpaket där också. Det låter mer passande. Syrener var Evert Taubes favoritblomma. Cornelis föredrog cigaretter och nattfjärilar.
Vid sin död hade Cornelis släppt 500 låtar, 38 skivor och 200 dikter. Jack ärvde förutom bananlådorna omkring en miljon kronor i skulder. Sex månader senare hade Stimpengarna täppt till skattehålet, och 1988 delades det första Cornelis Vreeswijk-stipendiet ut. Sen dess har hyllningarna, tolkningarna och samlingsskivorna bara blivit fler. 2010 var stipendiet på 400 000 kronor.
Jack Vreeswijk har satt ihop soundtracket till Amir Chamdins film tillsammans med Love Tholin, och skrivit ledmotivet. Han har märkt att bilden av Cornelis förändrats.
– I början när jag turnerade sa alla ”Du tar väl Hönan Agda?” och jag sa alltid ”Nä, det gör jag inte”. Men det har mer och mer försvunnit. Jag tycker det är roligt att folk inte längre tror att han bara var en skojig person som skrev lustiga låtar om kåta hönor.
Är det inte irriterande att det dyker upp en höna på nästan varenda Cornelis-samling?
– Jo. På den senaste var det Hönan Agda, Brev från kolonien och en ruggig Cecilia Lind-duett med Pernilla Wahlgren.
Du borde sätta ihop en samling som heter Bara bra låtar med Cornelis.
– På 70-talet gjorde han ju några brutala plattor. Det är inte bara skjut kapitalet-låtar, det är allt möjligt, underbara låtar, som knappt någon vet om, om Vietnamkriget, brinnande barn och tiggare som springer omkring med kulsprutor. En sån samling skulle jag väldigt gärna ge ut.
