”Tack för pepp!” ”Finaste!” ”Bästa!”

Den sociala webben är full av uppmuntrande hojtanden. Tvärtemot vad som görs gällande i nätmobbningsdebatten så utgörs kommunikationen på Facebook, Twitter och andra nätforum till stor del av renodlad trivselbombning.

Till och med Sofia Mirjamsdotter, känd som bloggaren Mymlan som mer än någon annan sjungit nätkärlekens lov, erkänner att hon kan irriteras.

– Själv håller jag på att kräkas på ”styrkekramar” som medelålders kvinnor skickar till varandra på nätet, det är otroligt vanligt. Det låter så pretentiöst och platt. Det känns som vilken artighetsfras som helst som är lätt att säga utan att mena, men så är det med mycket på nätet.

Att det är enklare att klicka på en uppsträckt tumme än att gå fram till någon eller ringa upp, betyder det att digitala kramar är mindre värda än fysiska? Det är svårt att mäta så, invänder Sofia Mirjamsdotter. Människor hjälper faktiskt också varandra på riktigt genom nätet. Hon radar snabbt upp en rad exempel på motsatsen till slacktivism (nätaktivism med minimal ansträngning), som blogglegendaren Farmor Gun som via sin blogg fick ekonomiskt hjälp i samband med cancersjukdom, och en misshandlad kvinna som via en Twitterinsamling fick råd att flytta till hemlig adress.

Sofia Mirjamsdotter vann själv nyss Stora journalistpriset för ett annat nätpeppsprojekt, #prataomdet, där människor delat med sig av negativa sexuella upplevelser och stöttat varandra.

Nätets uppmuntranskultur kommer att smitta av sig på den icke-digitala världen, det är hon övertygad om. Som exempel tar hon Sweden social web camp, en årlig tillställning där kärntruppen av svenska nätevangelister strålar samman och sjunger snapsvisor och bor i tält på en skärgårdsö under några dagar.

– Där märker man att människor som bara träffats på nätet tidigare tar med sig den kulturen när de träffas i verkligheten. När jag var där första året var det sjuka att jag aldrig ville åka hem. Jag ville bilda ett nytt jordklot med människorna som var där. Det kändes verkligen så fantastiskt, alla ville varandra väl, säger Sofia Mirjamsdotter.

Andra skulle kanske säga att det låter som en rätt träffande definition av en sekt.

Hur blir det i förlängningen om vi människor hela tiden skolas in i att gilla och peppa?

Linda Hellquist, bloggande psykolog

Någonstans här kommer insikten att denna digitala trivselkultur kanske inte är helt hälsosam. Inte minst Twitter har gett den svenska massmediala och politiska ankdammen en ny digital plaskhörna där journalister, pr-folk och politiker ryggdunkar varandra.

- Vi måste absolut fundera över maktförhållandena. Passerar relationerna en gräns kan det bli väldigt komplicerat i nästa skede, säger Brit Stakston, kommunikationskonsult som är aktuell med boken Gilla! om engagemang i sociala medier.

Som aktuellt exempel tar hon nystartade nyhetssajten Ajour, startad av sju högprofilerade internetfrälsare. Också den bygger för övrigt tydligen på en rejäl dos nätkärlek: ”Ju mer tid och kärlek vi kan ge, desto bättre kommer det att bli”, skriver en av grundarna, Malin Crona, i en presentationstext.

Problemet är bara att Ajour inte blev särskilt bra alls, och att många dragit sig för att påpeka det, menar Brit Stakston. Hon har själv av artighet hållit tyst tills nyligen då hon på sin blogg slog fast att Ajour snarast är raka motsatsen till den journalistiska revolution som den bombastiska lanseringen utlovade.

- Om Ajour hade startats av sju helt andra personer utanför ”vår” krets hade kritiken varit massiv på ett helt annat sätt. Nu är det här sju personer man inte vågar stöta sig med. Ingen säger att kejsaren är naken av rädsla för digitala reaktioner och framtida relationer, säger Brit Stakston.

Ännu enklare än att skriva något insmickrande är att klicka på Facebooks och diverse andra sajters gilla-knappar. Ytterligare ett sätt att uttrycka sitt bifall är dela-knappen som sprider länken vidare till den egna digitala bekantskapskretsen. Twitter är fullt av retweets, vidarebefordrade meddelanden. Googles nya +1-knapp är ännu en funktion för att ge något sitt offentliga gillande och dela till sina bekanta.

Hur hamnade vi här? En viktig del av svaret är förstås att nätkulturen är en amerikansk kultur. Mer pepp, mindre depp och ingen jante, ur en positiv synvinkel. Falsk vänlighet och självförhävelse, ur en negativ.

Författaren Zadie Smith tog kritiken ett steg längre i en uppgörelse med Facebookgrundaren Mark Zuckerberg i The New York Review of Books i samband med lanseringen av filmen The Social Network. Facebooks alla funktioner, menar hon, går i själva verket att härleda till hans personlighet. Upptagen med ”puffanden” och personliga trivialiteter eftersom det är vad den socialt autistiska nörden Zuckerberg tror att vänskap består av. ”Att inte bli gillad är det värsta tänkbara. Att någon skulle tycka illa om en under en minut eller ens ett ögonblick är outhärdligt”, skriver Smith.

I det konstanta flödet från konsulten Emanuel Karlsten, Sveriges främsta sociala medier-underbarn vars hela uppenbarelse tycks livnära sig på nätpepp, flimrar en frustrerad tweet förbi: ”Sjukt irriterande att läsa en spännande artikel i print men varken kunna bokmärka den eller dela den på Twitter. Vad blir poängen?” Som om hela poängen ligger i själva delandet, som om läsupplevelsen inte har något värde i sig om den inte går att visa för sin nätgemenskap.

Bloggande psykologen Linda Hellquist påpekar att det trivsamma cocktailpartyt Facebook kan vara en välbehövlig paus i en allvarstyngd vardag – men ser också en fara med att känslor som ilska och ledsenhet trängs undan.

- Hur blir det i förlängningen om vi människor skolas in att hela tiden ”gilla” och ”peppa”, medan andra känslor så att säga sjunker i status? Jag tror att risken med peppkulturen är att vi bäddar för en mer onyanserad bild av våra känslor, där vi lite per automatik ”gillar” och vänjer oss av med att känna efter inåt, säger hon.

Till och med Facebook har nu enligt användarrapporter infört en automatisk spärr för hur många ”gilla” varje enskild medlem kan trycka på under en viss tidsrymd. Visserligen som ett skydd mot spamprogram. Men ändå en indikation på att det även i den digitala peppkulturens själva pulsåder finns en viss insikt om att kärleksbombningen faktiskt kan gå för långt.

LÄS OCKSÅ: Skärpta regler internationell trend

LÄS OCKSÅ: Majoritet av läsarna vill kunna kommentera

LÄS OCKSÅ: Isolerade i nätbubblan