En besynnerlig stämma letar sig ut till foajén från Konserthusets Grünewaldsal, där tonsättaren Karin Rehnqvist är mitt uppe i ­repetitionerna inför helgens festival.
– Det är en polska sjungen baklänges, ett stycke ur Davids Nimm, säger hon när vi sätter oss på ett par stolar utanför hörsalen. Karin Rehnqvists konstmusik är fylld av folkmusikaliska röster, kulningar och rop.
Det var flytten från uppväxt­orten Nybro i Småland till Musikhögskolans lärarutbildning i Stockholm som gav henne denna livslånga musikaliska inspiration.
– Det var något som slog an när jag fick höra folkmusik första gången. Det passade mig, jag började sjunga, spela fiol… Och så 1983 skrev jag plötsligt Davids Nimm, stycket bara var där. Nu har folkmusiken hunnit rota sig i mig, säger hon.
Att genombrottsverket Davids Nimm i hög grad influerats av svensk folkmusik hindrar det inte från att vara ett experimentellt sådant. Baklängespolskan framstår som en revolterande handling.
– Ja, det är den naturligtvis. Jag kan se efteråt att det finns en massa trots i den. Där bröt jag totalt med den modernism som jag hade skolats i.

Just trots tycks ha blivit ett slags ledord för Karin Rehnqvist. Inte bara i förhållande till lyssnaren, vars förväntningar hon först vill uppfylla för att sedan bryta mot, men också gentemot sin omgivning. De kvinnliga rösterna i hennes verk får ge uttryck för många olika känslor och stämningar, ofta i samma fras. Skira, spröda toner tillåts övergå i starka kulningar och gutturala lockrop. Sådana yviga och androgyna kvinnostämmor är minst sagt sällsynta i den konstmusikaliska tradition Karin Rehnqvist verkat inom. Konstmusiken har länge varit en mansdominerad sfär där kvinnliga tonsättare bemötts med en talande tystnad.
– Det är klart man är annorlunda som kvinnlig tonsättare, det går inte att komma ifrån. Jag har inte haft samma nätverk som männen, helt enkelt. Det kan jag känna nu när det kommer fler kvinnor och man har kontakter på ett helt annat sätt, säger hon.
– Samtidigt valde jag efter skolan, när jag fick barn, att ta ett steg bort från tonsättarkretsar. Det har varit väldigt viktigt för mig, som kvinna bland en massa män, att bejaka den här kvinnligheten. För vem är man annars?

Att hävda sin kvinnlighet och samtidigt pröva, utmana det feminina är betydelsefullt för Karin Rehnqvist, men ingenting som styr det rent musikaliska arbetet.
– Man får inte vara beräknande som konstnär. Det är snarare så att musiken har visat mig detta, har gjort mig intresserad av de här frågorna. Puksånger – lockrop exempelvis talar oerhört mycket om att få låta rått och ta för sig. Det var inget som jag tänkte på när jag komponerade stycket, men det blev väldigt tydligt i och med att jag började reflektera över vad jag faktiskt skrivit. Och ett sådant musikaliskt uttryck hör naturligtvis samman med hur jag är som person.
Genustemat var där en logisk följd av musikens egen vilja, snarare än en inspiration till verkets uppkomst. Allt kommer sig ur en ren kärlek till klangen, förklarar hon.
Sålunda väljs texter till hennes tonsättning på basis av deras klanglighet snarare än deras innehåll. Det blir ett sökande efter andra konstnärliga uttrycksformer som kan illustrera musikens rörelser och affekter – dikter av Nelly Sachs och Edith Södergran, eller Lady Macbeths berömda ”riv ut mitt kön”-monolog.
– Jag väljer mina texter oerhört noggrant. Som en rad i Triumf att finnas till av Edith Södergran, ”Vem fruktar jag”, där jaget sjungs starkt rakt ut av kvinnorösterna, säger hon och illustrerar genom att sjunga.

Förutom uruppförandet av verket Preludier för stor orkester innehåller festivalen två annorlunda inslag som Karin Rehnqvist ser särskilt fram emot.
Under lördagen, klockan halv två och halv tre, genomförs ett musikaliskt experiment utanför konserthusets väggar, en happening på Hötorget med undertiteln ”för sångerskor, brassinstrument och försäljare ad lib”. Och på söndagens seminariekonsert får publiken möjlighet till en inblick i Rehnqvists tonsättningsarbete, när hon sitter på scen tillsammans med musiker och visar på enskilda stämmor och hennes tankar bakom dem.
– Hela upplägget på festivalen känns väldigt varierat, och roligt. Jag hade förstås gärna haft två konserter till men det är klart, folk ska ju orka lyssna också…