En av bilderna på nyligen avslutade utställningen Beatles to Bowie på National portrait gallery i London visar Rolling Stones flickvänner. Det är mitt under Swinging Londons glansdagar, de är alla klonade i en och samma form – långt gyllenblont hår, baby-oskuldsfulla ansikten. Under lugg fortsätter Marianne Faithfull att blicka ner på oss – hukande bredvid en pinnstol, stående i en dörröppning i strikt svart klänning med virkad vit krage.

Året är 1965. Marianne Faithfull är 18 år gammal och har precis slagit igenom med As tears goes by skriven av Mick Jagger och Keith Richards – en ballad lika ljuv som hennes rådjursblick och hennes beslöjade sopran. Samma år blir hon änglalik förevigad i ett hörn bakom Dylans smattrande Remington i DA Pennebakers Dylandokumentär Don’t look back. Sedan följer romansen med Mick Jagger då hon och Stonessångaren under några år utgjorde ett självlysande stiligt kärlekspar – hon i bredbrättade hattar, han i ömsom skräddarsydda kostymer ömsom hippievästar.

Och någonstans där har bilden frusit, etsat sig fast vid mjuka läppar och persikohy. Vid mammas och pappas tummade Deccasinglar från en tid då Herman Hermits sjöng stämsång och pottfrisyr var syndigt.

Men det är trots allt 45 år sedan och rösten som svarar i telefonen i Paris är något raspigare, om än fortfarande beslöjad. Här bor hon numer, i en lägenhet i den franska huvudstaden, samt i ett hus i Dublin. Det är dagen efter att tory-partiet besegrat labour i det brittiska valet, men Marianne Faithfull rycker på axlarna.

–Jag röstade inte. Tittade inte på valvakan på tv heller. Jag vet inte, om någonting så skulle jag ha tyckt att liberaldemokraterna skulle vinna. Jag lämnade landet 1978 och har inte återvänt permanent sedan dess, säger hon.

Folk som var med när det begav sig har troligen en sannare bild av Marianne Faithfulls liv än sjuttiotalisten som bryskt och historielöst med skygglapparna på tog klivet från föräldrarnas skivback till ett kraxande Metallicagästspel i slutet på 90-talet. För åren som Mick Jaggers musa var snabbt övergående. 1969 drog samma skivbolag tillbaka hennes och Jaggers låt Sister morphine då texten inte rimmade med den bild av ofarlig folksångerska som de ville förmedla.

”De gjorde klart för mig att jag inte fick lämna den där eländigt blonda dockan bakom mig”, skriver hon i sin biografi, redan på 60-talet gränslöst trött på sin väna image.

Likt en självuppfyllande profetia förutspådde låten också vad som komma skulle – senare samma år, bara några dagar efter att Stonesgitarristen Brian Jones hittades drunknad i sin pool, tog hon en överdos lugnande tabletter och hamnade i koma i sex dagar. Sedan följde mer än ett decennium av tungt drogmissbruk, varav hon levde två år som uteliggare i London samtidigt med att Sister morphine i stället blev en hit med The Rolling Stones.

När hon återvände till musiken igen i slutet av 70-talet var det docklika ett minne blott, precis som förhållandet med Jagger. På skivan Broken english spricker hennes röst och har en lidelse som bara kunnat anas vid ytterst få tillfällen tidigare. Priset hon betalade var för högt, men det är nu Marianne Faithfulls karriär börjar på riktigt, trots att det dröjde bra mycket längre tills hon blev drogfri. The ballad of Lucy Jordan, som är med på skivan Broken english är den mest spelade av hennes hits på Spotify.

”At the age of thirty-seven she realised she’d never ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair” sjunger hon och sätter blicken på den medelålders kvinnan, så sällan i fokus i rocklyriken. På omslaget skuggas ansiktet av hennes hand och en glödande cigarett pekar mot lyssnaren, som om tio år av missbruk äntligen rättfärdigar en annan bild än Prinsessan Tuvstarr.

Än idag gör hon skivor bra mycket intressantare än de som hennes forne pojkväns grupp har åstadkommit de senaste tjugo åren. Till exempel den PJ Harvey-doftande Before the poison som kom 2005 eller uppföljaren, hyllade coverskivan Easy come, easy go.

–Att göra en coverskiva ger mig ledigt från mig själv, det var därför jag gjorde den. Och för att jag gillar att framföra andras material. Easy come, easy go hjälpte mig att få inspirationen tillbaka, säger hon från sin franska lägenhet som hon tidigare delade med managern och dåvarande partnern François Ravard.

Skivan gästas av artister som Nick Cave, Jarvis Cocker och Kate & Anna McGarrigle. På andra skivor har hon samarbetat med just PJ Harvey, Beck och Tom Waits för att nämna några. Hon vet inte varför hon alltid har omgett sig med ”the it crowd”, menar att hon inte alls är särskilt social.

–Tvärtom är jag rätt tyst nu för tiden eftersom jag inte dricker eller tar droger. Så jag träffar inte så många av de människorna längre, som Kate Moss och så, skratt. Men musikaliskt – ja de råkar vara mina vänner, som jag har mött längs vägen. Jag gjorde en fantastisk låt med min gamle Keith (Richards) på Easy come easy go. Han är underbar, förändras inte utan är konsekvent. Och dessutom är han alltid söt och omtänksam.

De flesta rockbiografier är ett enda vältrande i förljugenhet och egocentrism. Faithfull an autobiography, som hon skrivit tillsammans med Rolling Stones Magazines grundare David Dalton, har väl sin beskärda dos av divalater men är uppfriskande brutal i sin ärlighet och drar sig inte för att skildra henne själv i en inte alltför smickrande dager. Vilket gör att man inbillar sig att hennes övriga observationer – som i det mytomspunna hotellrummet under Dylans Englandsturné – är sannare än de man oftast serveras.

–Jag kan hålla inne saker också, men det bästa sättet är att vara rättfram. Det har livet lärt mig, konstaterar hon krasst. Hon menar att det inte var lätt att vinna tillbaka sin position efter åren av drogmissbruk.

–Men på något vis lyckades jag. Människor blev aldrig uttråkade. Jag tror att det beror på att jag gör nya saker hela tiden, tror inte du? Jag är glad i min röst, jag är nöjd över mitt arbete och det märks.

Vid sidan av musiken har skådespeleriet alltid funnits där. Varför, har man tidigare kunnat undra, men Guldbjörnennominerade filmen Irina Palm där hon spelar en desperat farmor som tar jobb på en sexklubb för att rädda sin döende sonson, har på gamla dar gett henne upprättelse för hennes tidigare mestadels såsiga halverotiska filmer. Precis som huvudrollen i Tom Waits och William S Burroughs musikal Black rider gjorde 2004.

Närmast väntar, förutom en Europaturné, en inspelning av Shakespeares kärlekssonetter som hon reciterat tillsammans med cellisten Vincent Segal runt om i England samt en skräckfilm med Milla Jovovich. Och en ny popskiva.

–Vi ska till New Orleans i september för att spela in skivan, jobba med några lysande musiker där. Jag är väldigt förväntansfull – det kommer att bli Marianne Faithfull filtrerad genom hippa New Orleans, säger hon.

Och den här gången skriver du egna låtar?

–Ja, jag vill skriva fyra eller fem stycken. Det är en väldigt intressant process, väldigt mycket jobb. Jag använder bitvis mitt eget liv, men jag är samtidigt rätt trött på att skriva om mig själv. Berättelsen om mitt liv är avslutad. Jag vill börja leva. Det är här och nu jag börjar leva.