Är Ryssland sig likt? Om Ryssland inte är ”sig likt” så varför det och på bekostnad av vilka drag i sin identitet? Och varför tror vi överhuvudtaget att just Ryssland ständigt ska motsvara en viss bild? Dessa och många flera frågor diskuterades på Vetenskapsrådets Rysslandsseminarium för några veckor sedan. Några svar fick vi inte och kanske var det just avsikten.
Problemet med hur Ryssland uppfattas ligger mera hos betraktaren än hos landet självt – det menade Irina Sandomirskaja, professor vid Södertörns högskola. I väst har vi svårt att se det unika och specifika i de olika faserna av den ryska historien. Vi tycks ständigt välja att beskriva det nya med hjälp av det gamla – ”det nya kalla kriget”, ”Putin som Stalin” är bara några av de nygamla kategorier, som används i försöken att förstå dagens Ryssland. Man kan fråga sig om Ryssland är dömt att ständigt vara sin egen tautologi.
Historikern Gudrun Persson använde sig också av oväntade tankegångar för att beskriva Rysslands utveckling. Enligt henne föll inte Sovjetunionen samman för att ekonomin kollapsade och det politiska systemet inte höll – i varje fall inte enbart på grund av detta. Nej, det var den sovjetiska vardagstristessen, den bottenlösa ledan i kombination med den avtagande rädslan, som ledde till imperiets undergång.
Genom ett oväntat sammanträffande kan man se en nyproducerad rysk film, ”Stiljagi”, som en illustration till Gudrun Perssons teorier. Filmen, som vi väl tyvärr aldrig kommer att få se på svensk bio, skildrar de oppositionella ungdomarna i en USA-inspirerad subkultur i 1950-talets Sovjet. Dessa ”stiljagi” kan beskrivas som avlägsna kusiner till våra ”swingpjattar”. I båda fallen handlade det om unga människor, som hade USA som föredöme, lyssnade på jazz och dansade swing. Men ”stiljagi” gick längre än swingpjattarna, de protesterade inte bara mot ett mossigt samhälle utan mot en hel förtrycksapparat vars främsta kännetecken var den grå tristessen. De sovjetiska ungdomarna hade fått nog av patriotiska marscher och lyssnade hellre på den förbjudna radiostationen ”Voice of America”, särskilt nattsändningen ”Jazz hour”. Deras kläder i bjärta färger förebådade en ny tid: pojkarna hade smala byxor och håret kammades upp i en stel valk med hjälp av sockerlösning. Flickornas kjolar var korta och en cigarrett hängde uppkäftigt mellan deras chockrosa läppar. En av Rysslands stora kulturpersoner, filmregissören Andrej Tarkovskij, var i sin ungdom ”stiljaga” och poeten Andrej Voznesenskij beskriver honom som ”… en utmanande färgklick i vår gråtonade skola”.
Det sovjetiska samhället reagerade med att skicka ut särskilda medborgargarden, för att klippa upp byxbenen och tukta frisyrerna.
”Stiljagi” kom från den välsituerade sovjetiska eliten, deras föräldrar fanns bland partitopparna och i utrikesförvaltningen och kunde förse sina telningar med de exklusiva attribut från västvärlden, som deras livsstil krävde.
Filmen om denna ungdomskultur pendlar mellan dokumentärens och musikalens stilgrepp. En nyckelscen utspelar sig i universitetets aula där en av ”stiljagi” offentligt brännmärks av ungkommunisterna. I protest lämnar den oppositionelle studenten till sist ifrån sig medlemskortet i Komsomol.
Var det kanske här Sovjetunionens sammanbrott började? Visserligen skulle det gå cirka 40 år mellan den ungdomsprotest som ”stiljagi” stod för och Sovjets upplösning 1991. Men historien går sina egna gåtfulla och svårbegripliga vägar. Ett frö som sås i samhällsmyllan måste kanske gro i flera generationer, innan det står klart vad det är för slags planta som växer upp.
Elisabeth Hedborg
Elisabeth Hedborg är frilansskribent.
