I snart 30 år har den brittiske historikern Ian Kershaw studerat Adolf Hitler. Vi träffar författaren i hans hotellrum i Stockholm.

Så här dags, tycker du att du känner honom?

– I stort, fast ungdomsåren vet jag för lite om.

Det går att ana en framtida ledare, när man läser om Stalin och Mao som unga, medan Hitler framstår som misslyckad och vilsen. Vad hände?

– Han upptäckte att han var en begåvad talare, och kunde få folk att verkligen lyssna. Året är 1919, och Hitler uppmärksammas av en högerorganisation i München. Han säger det folk säger till varandra, men i mindre sällskap, ­eller inte vågar säga högt – och utvecklas till en karismatisk auktoritet, med starka, äkta känslor på talarstolen, känslor som antagligen bottnade i hans egen vrede och besvikelse.

Du ser honom som en mycket smart person. På vad sätt?

– Han hade ett enastående minne, och kom ihåg vad alla hade sagt och gjort och lovat. Generalerna var alltid rädda för honom. Dessutom kunde han snabbt sätta sig in i komplicerade sammanhang, och betrakta dem från olika håll. Många utländska ledare var imponerade efter att ha mött honom. Och han bar på en intuitiv intelligens och kunde se andras svaga sidor, och utnyttja dem.

När jag ser filmer med Hitler är han ofta hysterisk, och svår att ta på allvar. Hur kunde miljoner tyskar bli så övertygade?

– Det är 2008, och du är inte tysk. Därför förstår du inte. Under 20-talet var Tyskland ett samhälle präglat av besvikelse, hämnd, ekonomiska problem, våldsamma sociala motsättningar och allmänt kaos. Hade Hitler levt i vilken annan tid som helst hade han varit en nolla livet ut. Se det som ett möte mellan ett mycket speciellt Tyskland och en mycket speciell människa.

Men i filmerna påminner han mer om Chaplin än om en statschef.

– Det du har sett är förmodligen slutet på ett tal, och då går han som alltid på för fullt. Hans framträdanden var medvetet uppbyggda, och började med att han talade mjukt och långsamt, för att sedan få igång publiken, som till slut svarade med stor kraft, som under ett väckelsemöte.

Under 1944 vet alla tyskar att kriget är förlorat. Hur förklarar du att soldaterna ändå fortsätter att slåss, och att inget civilt motstånd uppstår?

– Jag har inget bra svar, och just det kommer min nästa bok att handla om. Fast vissa saker vet vi: på östfronten var det få som deserterade. Man var rädd för ryssarna och visste att man skulle bli skjuten. Och för de oppositionella inom armén ledde det misslyckade attentatet mot Hitler till att man resignerade.

När du först fick ett erbjudande från ditt engelska förlag att skriva den här boken sa du nej, men så läste du om de två stora biografierna, av Joachim Fest och Alan Bullock – och ändrade dig. Vad upptäckte du?

– Bägge böckerna är utmärkta, men alldeles för centrerade kring Hitler. Visst, utan Hitler ingen Förintelse, det står jag för, samtidigt som det också handlar om det tyska folket som kunde acceptera och ta till sig en ledare av denna typ. Och låta honom göra det han gjorde.

Du skriver att dåtidens tyskar bar på en stor moralisk likgiltighet. Vad betyder det?

– Om du i Amerika ser en svart man misshandlas av vita, men inte bryr dig, och tycker att du har viktigare saker att göra, och inte vill bli inblandad – det är att vara moraliskt likgiltig. Hade tyskarna inte tittat bort, då hade Förintelsen inte kunnat äga rum.

Hitler är märkligt indirekt när det gäller Förintelsen. Vid ett lunchmöte 1942 talar han om att fortsätta evakuera judarna till Centralafrika, trots att alla runt bordet vet att de skickas till gaskamrarna. Varför?

– Jag har inget bra svar. Så mycket är klart: Det fanns en rädsla för vad de allierade skulle göra, när de upptäckte hela sanningen. Och man var osäker på om tyska folket var redo för judeutrotningens grova omänsklighet. Därutöver bar Hitler på en ovilja att direkt befatta sig med det hemska. Han besökte aldrig platser där de allierades bomber hade slagit ner eller sjukhus med sårade soldater.

Du talar om Hitler som en abnorm människa, oförmögen till närhet, sjukligt självupptagen, ett tomt skal utanför det politiska, och utan några tilltalande drag. Blir du aldrig trött på honom?

– Det händer. En gång frågade en journalist vad som var mitt livs dröm. Jag svarade: att aldrig behöva hålla på med honom igen. Men det gick över. Och nu sitter jag här med dig. Och ska skriva en bok till.