– Här återfinns en viktig del av Stockholm, som måste bevaras precis som 1800-talets societetsmiljöer eller 1930-talets egnahemsideal, säger antikvarien Piamaria Hallberg.
Trapphuset är ruffigt och luktar kiss. Graffitiklottret är internationellt och vittnar om en mångkulturell miljö. De utanpåhängande loftgångarna verkar mest vara en studie av våt betong i sönderfall. De stora kolosserna till hus ligger nära varandra, tätt så tätt, förbundna av innergårdar som byggdes för att uppmuntra sociala kontakter. Men som i dag snarast är faktiska klyftor mellan hyreshus och bostadsrätter.
Det är förvånansvärt tyst. Men så har debatten också tystnat kring det svenska miljonprogrammet, som är resultatet av den bostadspolitik som bedrevs i Sverige mellan 1964 och 1975.
– ”Riv hela rasket”, var det många som ansåg för ett antal år sedan, men nu har man tänkt om, säger byggnadsantikvarie Per Olgarsson, som ska leda arbetet med att återställa lägenheten i originalskick.

Huset är byggt 1968 och på samma gång som det är tidstypiskt skiljer sig området från de arkitektoniska preferenser som var rådande. Här finns bara en typ av hus och när området befolkades i slutet av 1960-talet fanns ingen infrastruktur. Varken affärer, tunnelbana eller vägar var klara. De stora välplanerade lägenheterna med sin funktionella planlösning blev plötsligt svårtillgängliga. Men så var de också ett svar på den kritik som riktats mot tidigare områden. Bredäng var först ut med sina stora höghus glest placerade på en äng. Kritiken var inte sen och kom att handla om utestängning och rädsla att vandra ensam mellan de ensliga huskropparna.
Tensta är sprunget ur debatten kring Bredäng och kom således att bli mycket kompakt. När det sedan var dags för Akalla och Kista, hade man lärt sig av sina misstag och här ses en mer varierad bebyggelse, med en från början väl fungerande infrastruktur.

Vem eller vilka som först flyttade in i lägenhet 45 på Kämpingebacken 13 i Tensta 1968 vet inte Stadsmuseet i dag.
– Att det blev just den här lägenheten är en slump. Det var den första som blev ledig. Men vi vill gärna komma i kontakt med familjen, för när renoveringen är klar är det meningen att lägenheten ska inredas så autentiskt som möjligt, säger Piamaria Hallberg, förste antikvarie på Stadsmuseet.
Renovering ja, nog behövs det. I dag är lägenheten i ett erbarmligt skick och inte blir det bättre av att Per Olgarsson och Piamaria Hallberg går runt och river ner tapeter här och där.
– Men nu vet vi hur det såg ut i originalskick. Alla rum hade samma tapet, men den var gul i hallen och grå i resten av lägenheten. Sovrummen och köket hade en grå linoleummatta och vardagsrummet parkett av stavtyp, säger Per Olgarsson.

Men är inte det tråkigt att lägenheten inte hade mer av de typiska 70-talsfärgerna, grönt, brunt och orange?
– Nej, det kom senare och alla epoker har sin charm. Här var det sofistikerat grått i flera färger. Och sedan har den här lägenheten en liten skatt. I ett dörrfoder har någon pillat ner mynt. Det äldsta från 1971. Det är klart att man blir nyfiken, säger Piamaria Hallberg.
Lägenheten på Kämpingebacken i Tensta är den sjätte av Stadsmuseets filialer runt om i Stockholm.
Barnrikehuset på Stickelbärsvägen visar hur samhällets fattigaste fick del av den nya bostadspolitiken på 1930-talet. Blockmakarens hus på Stigbergsgatan är inrett som det såg ut på 1920-talet, Stuckatörens våning på David Bagares gata ger en bild av stockholmsk societetsmiljö på 1880-talet. Och dessutom finns ytterligare två historiska miljöer i Gamla stan – Svartbrödraklostret och Vindragarlaget.

Kommer besökarna att ta sig ända till Tensta för att få återuppleva miljonprogrammet?
– Ja, absolut. Våra andra filialer är välbesökta och det finns ett stort intresse kring kulturhistoriska miljöer, säger Piamaria Hallberg.