Ett betydelsefullt monument brukar göra sig påmint långt innan man faktiskt ser det. Med en allé eller en samling mindre skulpturer, vars egentliga uppgift bara är att upphöja det slutgiltiga målet. Åsa Jungnelius väldiga obelisk In memory of är inget undantag. Här är det dock svarta volanggardiner av plast och skinn som utgör försmaken – en kitschig inramning till en av de symboler som vi är vana att se i det offentliga rummet – den falliska obelisken, men vanligen av ett beständigt material som sten eller brons.

– Jag söker i stället förgängligheten. Min skulptur är av plast och trä, med en rosett och paljetter för att också föra in kvinnliga uttryck och låta den privata sfären möta det allmänna, säger Åsa Jungnelius.

Om vi skulle ägna oss åt att stoppa människor och konstnärliga uttryck i olika fack, skulle Jungnelius stämplas som konsthantverkare. Ändå är hon nu en av de utvalda deltagarna i konstens finmässa Market at large.

– För mig är konsthantverket idag en integrerad del av konstvärlden, även om det finns alster som inte skulle kunna visas här. Det handlar om att reflektera och tänja på medvetandegränser. Det är inte alltid fallet med drejade krukor, som är mer förankrade i det traditionella konsthantverket, säger Markets utställningskommissarie Niclas Östlind.

Han poängterar också att han inte lägger några värderingar i det, men att det är viktigt med olika uttryck för att allt inte heller ska bli ”samma sak”. Det blir det sannolikt inte, för i Konstakademiens andra salar installerar ett 30-tal av Nordens ledande gallerister just nu verken som förhoppningsvis ska gå åt som smör när mässan öppnar på fredag. Fotobaserade Gun Gallery visar JH Engströms From the Series La Residence, medan Ateljé Larsen valt Ann Edholms geometriska Svartstickerskorna och Galleri Magnus Karlsson satsar på att lansera målningar av Sara-Vide Ericson, som utexaminerades från Kungliga konsthögskolan i våras.

– Man kan se på mässan på olika sätt. Visa en mängd olika verk för att förhoppningsvis få flera nya kontaktytor och kunder, eller lansera en ny konstnär. Och jag väljer det senare, säger Magnus Karlsson.

Medan Market arbetar med gräddan av gallerister och skapar en utställning där besökaren snabbt får överblick kring vad som rör sig på den nordiska konstscenen, går Supermarket om möjligt i motsatt riktning. På Kulturhuset där de konstnärsdrivna gallerierna huserar, hyllas istället brokighet och mångfald. En av initiativtagarna, Pontus Raud vill hellre kalla det ett ”internationellt perspektiv”, då Supermarket i år består av 70 utställare från 24 länder.

– Jag menar att skiljelinjen ligger mellan konst som produceras i västvärlden och den som skapas i Östeuropa. Medan vi upplever en återgång till de modernistiska idealen, arbetar man i öst i mycket högre grad med politiska budskap, säger han.

Ukrainska REP group gör vad de kan för att hinna sätta upp sin Motherland shop, där de helt enkelt tänker sälja bitar av sitt hemland, medan svenskdrivna Kultivator tänker sig att iscensätta en utställning i tre faser som handlar om vad konst och jordbruk i förening kan leda till, ett projekt de kallar Lysning inför bröllopet mellan konst och jordbruk.

Oavsett deltagarnas inriktning eller syfte med att delta i någon av dessa köp- och säljfester – eller på Art Anglais för den delen som är Stockholms nyaste konstmässa – handlar det om att visa sina alster, finna kunder och förhoppningsvis också sälja som aldrig förr.

Men vad ska man då köpa? En fråga som är mycket enkel för Markets Niclas Östlind att besvara:

– Det man gillar. Det handlar om att skapa sig en egen uppfattning och inte låsa sig vid det som är socialt accepterat eller ger social acceptans. Det finns bra konst i alla prisklasser, menar han.

Förutom den uppenbara skillnaden mellan Markets fria gallerister och Supermarkets konstnärsdrivna utställare, får Supermarket bidrag för att kunna anordna evenemanget på Kulturhuset, medan Market får klara sig på egen hand.

– Jag välkomnar att andra aktörer tar upp tråden och gör det som är viktigt och relevant. Sedan finns en positiv syn på de självdrivna, medan kommersiell verksamhet aldrig setts på med blida ögon inom konst- och kulturlivet. Att se ned på kommersiell verksamhet är att också nedvärdera konstnärerna. Jag är en förespråkare för konstnärslöner och statlig finansiering, men det måste finnas alternativ, säger Niclas Östlind.