Det syns redan på utanskriften att det är tre distinkta sätt att se på världen man möter i respektive bok. Anders Petersens ”Soho” kommer i ett grått linneband med titeln i svart handskrift, här signaleras ett subjektivt fotografi med inneboende mörker.

Bruno Ehrs ”Memories of” presenterar sig med estetiskt pojkporträtt på skyddsomslag av fint papper. Medan Inka Lindegårds och Niclas Holmströms ”Watching humans watching” gör en lite crazy grej med typsnittet, liksom för att meddela att hallå, här vankas samtidskonst.

Soho är lika gentrifierat idag som någon annan stadsdel i centrala London. Men när Anders Petersen bjuds in till ett konstnärsresidens spårar han upp det burleska, det skurrila och skamfilade som dröjer sig kvar i kvarteren. Med sin förmåga till att skapa oförställda möten och en melankolisk blick riktad mot sprickorna i tillvaron arbetar Petersen vidare på ett verk som fortsätter att fascinera.

I porträttfotografiet är Anders Petersen och Bruno Ehrs varandras motpoler. Där Petersen med enkel teknisk utrustning renodlat sin korniga varumärkessvärta med starka kontraster slår Bruno Ehrs med förfinade verktyg an en elegisk ton av svunnen barndom och förflutna sommarlov.

Klassisk komposition och en strävan efter skönhet genomsyrad av Ehrs stora kunskap om fotohistoria präglar ”Memories of”.

Motiven är de egna sönerna någonstans innan puberteten sätter in. I svartvitt med en utsökt beigegrön ton av 40- eller 50-tal rör sig lintottarna till gossar på stranden och kring familjens torp på Gotland. Däremellan hav, döda tallar och ett vemod stort som Sverige.

Både Petersen och Ehrs är på var sitt sätt traditionalister inom väl upparbetade fotografiska genrer. Från ett helt annat håll kommer Inka Lindergård och Niclas Holmström med en konceptuell approach till landskapsfotografiet.

Storslagen natur, sådan som får tre stjärnor i guideböcker, bildar bakgrunden i debutboken ”Watching humans watching”.

Det egentliga motivet är på avstånd fotograferade personer, ensamma eller i grupp, som konsumerar utsikten genom att blicka ut över fjordar och dalgångar. Där står de malplacerade i sceneriet som i en antropologisk studie över turistiskt flockbeteende. Men fotografer har ju i alla tider vänt objektivet bort från händelsen som varit anledning till folksamlingen och mot publiken – ofta med intressantare bilder som följd.

Mer roande är Lindergård och Holmströms undersökning kring varför just solnedgångens ljus utövar sådan dragningskraft på oss humanoider.

På konstgjord väg skapar de egna rödorangea nyanser och släpper ut dem i naturen. Aprikosfärgade stenbumlingar visar vägen till ett märkligt sagoland där rosa rökmoln sveper in övervyerna.

Förra årets pristagare blev Maria Miesenbergers övermålade familjealbum Sverige/Schweden. Om det konceptuella anslaget är fotokonstens framtid även i år får kvällens prisutdelning visa.