När Tomas Tranströmer fick en stroke 1990 beslagtog den en del av han kropp och berövade honom ett fritt tal. Men det har inte hindrat honom från att fortsätta sin diktning.

Det är åtta år sedan den förra, "Sorgegondolen", såld i 30 000 exemplar. En gissning är att den nya, "Den stora gåtan", snabbt får tryckas i ny upplaga. Läsarnas behov av Tomas Tranströmer tycks ha accelererat markant i takt med att samlingarna, aldrig stort tjockare än ett T, kommer glesare än förr. Vad tror han själv att det beror på?
- Jag vet inte, säger han leende och föredrar att låta blicken fly ut genom fönstret - ah!
Är frågan ointressant? Monica Tranströmer, hans hustru och arbetskamrat, har en teori som handlar om människors förmåga att visa sympati.
- Det är som om människor är beredda att låna ut sin röst efter det som hände Tomas, lite tror jag att intresset handlar om det, säger hon - och jo, det där har han nog känt, det håller han med om.
Det som hände var att Tomas Tranströmer på senhösten 1990 fick en stroke. Den beslagtog en del av hans kropp och berövade honom ett fritt tal; sedan dess befinner han sig i en segsliten kamp med ödet om att återta de utförsgåvor som rättmätigt är
hans.
Nu stannar allting upp, tänkte de först, då när det hade hänt och allting var förändrat. Möjligen tändes ett första hopp den dag då Tomas Tranströmer kom hem från sjukhuset och som det första han gjorde, i en stark längtan, masade sig till flygeln och slog några ackord med vänstran.

Efter några år av möda var han på banan igen; 1993 kom "Minnena ser mig", 57 sidor som fäster distinkta händelser och intryck från hans barn- och ungdom på pränt i ämnesmässigt välordnade kapitel som "Museer", "Kriget", "Bibliotek", "Latin" - man registrerar den gamle insektssamlarens fallenhet för sortering och överskådlighet.
Tre år senare kom "Sorgegondolen", oförglömlig både till helhet och delar "Jag bärs i min skugga / som en fiol / i sin svarta låda" och "Som att vara barn och en oerhörd förolämpning / träs över ens huvud som en säck" är några av många strofer och rader som sedan dess sällskapat med Tranströmerläsare varhelst de är.
Så nu - i morgon - "Den stora gåtan", fem inledningsdikter följda av 45
haikudikter ordnade i elva sviter. Varför haiku?

Formen föll sig naturlig för Tomas Tranströmer - som för övrigt läst haikudikter i hela sitt liv, bekräftar han.
- Och skrivit, tillägger han - till och med en och annan klassisk sådan; han är fullt beredd på att renläriga haikukännare kan ha synpunkter på hans, ibland, oortodoxa sätt att mildra kravet på konkretion.
Fem-sju-fem stavelser på tre rader - den haikulagen skriver han efter, och som Monica Tranströmer säger: frågan är om du ens kan skriva en trerading utan dessa sjutton stavelser?
- Nej!
Bilden och stämningen är det signifikanta och viktiga i denna poesiform som ger intryck av lätthet och självklarhet.
- Men det är svårt, säger Tomas Tranströmer, mycket svårt
Att skriva? Men det har väl alltid varit svårt, oavsett form?
Nja, det vet han inte riktigt om han går med på - i stort sett kanske, men visst har det hänt att han kunnat skriva snabbt och lätt, vissa prosatexter och brev men också dikter, det har hänt, ibland nästan som på diktamen. Fast
mest har det varit mödosamt arbete - som nu då han skrivit om och skrivit om, betonar han.
Utifrån sett tänker man sig att det i din situation, där det kostar på att pränta med vänsterhanden, varit en fördel att hålla på med ändringarna inne i huvudet - att den korta haikun är möjlig att minnas lätt och länge och därför som arbetsform passat dig?
- Tja
Den tanken tycks han nästan misstänksam mot; han skickar sitt tvivel som en skarp blick över bordet följd av ett skratt: nej, jag menar inte att han skulle ha dåligt minne
- I själva verket, inflikar Monica Tranströmer, är det nog så att det här har varit bästa sättet att behålla kvaliteten.

Håll ut näktergal!
Ur djupet växer det fram -
vi är förklädda.

Nyss strömmade den dikten ut i rummet när Tomas Tranströmer lät mig lyssna på en cd han just fått för godkännande; i början av april utkommer nämligen "Den stora gåtan" som cd-skiva, inläst av Krister Henriksson, inspelad på Sveriges Radio med poeten och musikern Bengt Emil Johnson som producent.
Pianisten Tranströmer inramar sina dikter med vänsterhandsverk av bland andra Josef Mattias Hauer, Federico Mompou, Maurice Karkoff, Cor de Groot och Werner Wolf Glaser - och ryktet säger att han bara behövde ett enda inspelningstillfälle; det betyder att du är i extremt bra form också vid flygeln
- Jaså! Jo, han spelar mycket - vilket han egentligen alltid gjort sedan han som tolvåring började ta pianot på allvar. Men, tillfogar han med ackompanjerande grimas, det är tröttande, ansträngande - hela kraften måste komma från vänstersidan.

Åren före insjuknandet var ansträngda för Tomas Tranströmer; han arbetade halvtid som psykolog och var en livligt engagerad ledamot av Bibelkommissionen - därtill kom att hans världsrykte som poet tagit rejäl fart under 80-talet; förlag och översättare på alla håll krävde mycket av hans tid. Han hade just fattat beslutet att gå ned till en fjärdedels psykologtjänst och tänkte, säger han, ägna en del tid åt essäskrivande. Han hade fört anteckningar om Europa och Europas
historia och hade tänkt detta som ett större bygge, hur som helst en mycket lång dikt, kanske något liknande långdikten "Östersjöar" (1974) som tog honom ett par år att skriva. Och så - en stroke; han gör den där klyvande gesten rakt genom sig, uppifrån och ned. Senare fick det bli det han mäktade med; de stort upplagda idébyggena fick reduceras till dikten "November i forna DDR" i "Sorgegondolen".

Tomas Tranströmers minnesbank förefaller enorm och exakt. När han under samtalets gång ber Monica hämta alla möjliga böcker ur hyllorna sätter han omgående fingret på sida och rad för att förtydliga och exemplifiera sådant han just påpekat. Nu, med osvikligt, avundsvärt detaljminne för var i sina många anteckningsböcker han har sitt material, har han skrivit en ny diktsamling, sin tolfte under 50 år. Utan att föregripa recensionerna kan vi konstatera att den är tämligen mörk till sinnes

Jag har varit där -
och på en vitkalkad vägg
samlas flugorna.

- Haikun har en lekfullhet i formen som lättar upp, är det
inte så Tomas? undrar Monica Tranströmer.
Poeten låter en tvivlande blick gå mellan oss; skrattar sedan hjärtligt.
Utanför fönstret gör sig en fågel av okänd härkomst smal som ett litet t och störtflyger rätt genom fågelboet i trädet mitt emot.