Inför fjolårets Oscarsgala bjöds de nominerade in till en lunchträff på lyxhotellet Beverly Hilton i Los Angeles. Med stjärnor som Meryl Streep och George Clooney vid bordet bad galans producent Bill Mechanic om ordet. Han föreslog försiktigt att det vore lämpligt om vinnarna kunde hålla sig borta från de sedvanliga harangerna av tack.

–De är galans mest hatade inslag, sa Bill Mechanic.

Tre veckor senare hölls årets gala på Kodak Theatre. Vinnarna pratade, och pratade. Och pratade.

Inför nattens Oscarsgala har man tagit hårdare tag. I god tid har de nominerande fått en dvd där Tom Hanks ger tips på hur man håller ett ”kort, skarpt och glänsande tal”. De ombeds träna med hjälp av ett inslag där en varningstriangel blir större för varje sekund som går. Pratar de längre än 45 sekunder, varnar filmen, och de blir de avbrutna av orkestern.

Ett bra initiativ, tycker retorikkonsulten Elaine Bergqvist:

–Tal är ofta för långa. Det är det som gör att maten kallnar på ett bröllop. På Oscarsgalan står vinnarna inte där bara för att visa sina känslor, utan också för att ge människor något som är värt att lyssna på.

En gång i tiden saknades riktlinjer för hur länge en Oscarsvinnare fick tala. Rekordet sägs hållas av skådespelerskan Greer Garson, som 1943 inledde med att förklara att hon inte hade förberett något att säga. Sedan pratade hon i sju minuter.

Oscarsgalan är en av nöjesvärldens viktigaste händelser. Den präglas av glamour och lyx, gästas av de största stjärnorna och ses av hundratals miljoner tittare.

I år har man satsat på ett påkostat scenbygge där dekoren skiftar konstant under kvällen. Galan leds av två av branschens hetaste stjärnskott, James Franco och Anne Hathaway.

Mitt i allt detta kliver årets påstått skickligaste filmmänniskor upp på podiet – ett ögonblick de sannolikt har drömt om hela livet, kanske rentav övat på framför spegeln som barn. Vad säger de? ”Tack till min agent, min sminkör, min terapeut, min tandläkare och min mormors granne.”

De är professionella underhållare. Varför kan de inte bättre?

–Tacktalet är ett tillfälle där du är den ensamma stjärnan som alla tittar på. Vinnarna är ett gäng exhibitionister som älskar att stå i centrum. Det blir problem, säger Elaine Bergqvist.

Bland Oscarshistoriens mer minnesvärda tal finns Maureen Stapletons 1982, där tacket riktades till ”alla jag någonsin har träffat”. Något slags pinsamhetsrekord sattes 1997 av Titanic-regissören James Cameron, som citerade sin egen film och skrek ”I’m king of the world”. 1991 blev Jack Palance så uppspelt att han inte kom på något att säga och gjorde armhävningar istället.

Men de tal som har sågats hårdast av kritikerna har ofta varit de där en stjärna, i regel en kvinna, låter känslorna ta över. Elaine Bergqvist tycker tvärtom att det är sådana tal man minns, och nämner Halle Berrys tårar när hon 2002 blev första afroamerikan att vinna bästa kvinnliga huvudroll:

–Det var fantastiskt eftersom det faktiskt var banbrytande. Om man däremot vinner sin femte Oscar, då tycker jag att man ska göra en Clint Eastwood, bara säga tack och gå.

Ironiskt nog har just Tom Hanks – årets talarcoach – stått för en annan av Oscarsgalans fadäser. Efter att ha prisats för sin roll som hiv-sjuk i Philadelphia 1994 ägnade Hanks sitt tal åt att tacka sin gamla dramalärare, ”en av de finaste amerikaner som är gay”.

En vänlig gest, om det inte vore för en liten detalj. Läraren hade inte kommit ut som homosexuell.