Egentligen vill de inte vara här. Göteborgsduon The Tough Alliance har en uttalad motvilja mot intervjuer. Den enda anledningen att de faktiskt tackat ja till ett möte är att de numera släpper sin musik själva och inte har råd med annonser.

Med den utgångspunkten är det lätt att vänta sig två arroganta slynglar, inte minst från ett band som kallats "alfahannar" och beskyllts för att romantisera fotbollshuliganism.

Men bilden spricker redan när de föreslår mötesplats. Café Villa Belparc ligger vid Stora dammen i Slottsskogen, och uteserveringens övriga besökare den här soliga förmiddagen är alla i pensionsåldern. På denna idylliska och föga coola plats brukar duon träffas för att planera.

- Det där känns som den största missuppfattningen om oss. Att folk tar vår kompromisslösa inställning för något personligt och tror att vi är hårda människor eller macho. Vi vill bara inte ställa upp på något som vi inte känner oss bekväma med, vilket alla andra band gör, säger Eric Berglund.

Och nej, The Tough Alliance gör inte som andra band. De har konsekvent avvikit från den svenska popscenens normer. Från de druckna playback-spelningarna och egna skivetiketten Sincelery Yours, som inte bara ger ut musik utan även sådant som skottsäkra västar och fatwor mot svenska popband, till andraalbumet "Escaping your ambitions" som bara gavs ut i 1000 exemplar, varav hälften på vinyl.

Provocerande och löjligt enligt vissa. Lysande och modigt enligt desto fler. Men trots att bandet fått en stor publik och närmast kramats ihjäl av recensentkåren är utgångspunkten - en känsla av att inte höra hemma i popvärlden - fortfarande lika stark. Om inte ännu starkare.

- Jag har svårt att tänka mig ett ensammare band. Och det blir nästan värre nu, eftersom man tycker att vi borde känna oss förstådda och uppskattade.

När man står helt utanför kan man åtminstone drömma om att det ska bli som en rörelse, säger Eric Berglund.

Vad den rörelsen skulle gå ut på kan han inte riktigt svara på. The Tough Alliance har inget mål, ingen agenda. De kallar bandet "en levande motreaktion".

- Vi tenderar att hela tiden flytta fram positionerna till en nivå där vi inte har kontroll. När vi bli bekväma och vet vad vi sysslar med känner vi oss bara uttråkade, säger Henning Fürst.

På samma sätt resonerar duon kring sina omskrivna liveframträdanden. Ett typiskt sådant består i att de dansar, kramas och mimar till sina låtar - helt utan instrument på scenen och sällan längre än femton minuter. Trots att publiken många gånger varit helt oförstående ser de inte någon av konserterna som misslyckad.

- Det som upplevs som katastrofalt kan ju ha ett värde just därför. Så länge det är äkta känslor så tycker vi det är bra. En misslyckad spelning för oss skulle vara om det bara kändes slentrianmässigt, vilket nog är vardag för andra band, säger Eric Berglund.

"Hur kan Tough Alliance gå upp på en scen när de är för fulla för att ens kunna sjunga playback?" undrade Aftonbladets Jonna Sima i en sågning av bandets spelning på Popagandafestivalen 2005. Hon är inte ensam om att beskylla deras sätt att uppträda för att vara nonchalant mot publiken. Men den kritiken vill ingen av dem kännas vid.

- Jag känner tvärtom. De spelningar som folk som säger så gillar, de tycker vi är nonchalanta. Det känns som att man bara får titta in i bandets replokal när de står och spelar, säger Henning Fürst.

- Inte ens det. De står och spelar något slags roll. Vi är inte intresserade av något sånt, vi vill bara se folk på nära håll. Och i bästa fall uttrycka något tillsammans, menar Eric Berglund.

Killarna säger att de blir generade när publiken är entusiastisk och
positiv. Om de däremot blir utbuade - då stärks de i sin övertygelse om att det de gör är viktigt.

Rollen som utomstående häcklare känns alltså bekvämare än den som hyllade stjärnor, en hållning som nog har sitt ursprung i uppväxtåren. Killarna möttes på mellanstadiet i Onsala, blev bästa vänner och kände redan då ett slags utanförskap.

- Fast då var det mer frustration med i bilden, innan vi lyckats vänta det till något konstruktivt, säger Henning Fürst.

- Onsala var väldigt mycket ett fasadsamhälle, vilket vi reagerade extremt på. Vi hade säkert varit helt annorlunda människor i dag om vi växt upp bland människor som haft ett friare sätt, säger Eric Berglund.

Skivan "Escaping your ambitions" från i vintras var, som namnet antyder, ett sätt att frigöra sig från omvärldens förväntningar. En instrumental ambientdagdröm med baleariska influenser.

På samma sätt är nya "A new chance" talande betitlad. The Tough Alliance återvänder till popmusiken, med ett till stora delar euforiskt och dansant låtmaterial. Här och var anas influenser från det som brukar buntas ihop under etiketten världsmusik. Men det är mest en slump, menar de själva.

- Vi ser det mer som ett redskap, att kunna ta in lite vad man vill. Det är alltid intressant med kontraster i popmusik, säger Henning Fürst.

Eric Berglund fyller i:

- Man måste ha ett extremt respektlöst förhållande till historien.