Jag ska avslöja en hemlighet. Jag stör mig inte alls på särskrivning. Däremot blir jag smått tokig varje gång någon vill slentrian-hävda att det svenska språket skulle vara fritt från finesser; att det engelska språket minsann skulle vara så väldigt mycket fyndigare. För just den saken har blivit en okontroversiell sak att påstå, ungefär lika ofarlig som att förklara att man är en ”musikalisk allätare”.

Jaha. Jag har fått nog nu.

För frågan är om svenskan någonsin varit så dynamisk som idag. Kanske skulle vi till och med våga spekulera i att det är de sociala medierna som skapat en plötslig nytändning i det svenska språket? Att använda sig av ett bestämt antal tecken på Twitter eller ständigt formulera åsikter på Facebook blir – åtminstone i teorin – som dagliga övningar i att bolla med orden. Plötsligt har vi fått en ny relation till hur bokstäverna kan vändas och vridas på.

Givetvis kan man här presentera en miljon invändningar mot vilka dumheter som sprids på bloggar och hur självupptagna vi blir när vi hela tiden ska ringa in oss själva i en statusrad. För att inte tala om hur makten förändras när politiker och företag istället för att svara direkt på journalisters frågor låter sina uttalanden gå via ett Twitter-konto. Men det dröjde inte länge efter konstnären Makode Linde hade låtit kulturministern skära i hans konstnärstårta förrän det twittrades om ”tårtgate”. Det som förut så flitigt brukade kallas för en ”kupp” benämns numera som en ”gate”. Det är fyndigare så. På nätet talas det om Littorin-gate, Arkelsten-gate, Kungen-gate och armhåle-gate, En del talar i tungor, andra i tweets.

”Yeah, have fun – go tweet that” är Charlies direkta respons när Hanna kommenterar hans nya snaggade frisyr i vårens bästa nya tv-serie: Judd Apatow och Lena Dunhams komediserie Girls (ej att förväxla med någon av de nya komediserierna The new girl eller 2broke girls) som har svensk premiär på Canal Plus den 23 maj. ”Ja ja, ha det så kul – gå och skriv det på Twitter”. Den perfekta förolämpningen i en socialmedial samtid.

Men bara för att det skrivna svenska ordet befinner sig i en kreativ period betyder det givetvis inte att tankarna bakom är i sitt esse. Ju mer vi ägnar oss åt att formulera oss själva – utifrån oss själva – desto mer verkar vi glömma att ord faktiskt fortfarande känns. Kanske är det också därför man som människa uppkopplad mot internet aldrig slutar att förvånas. Över att vi blivit så vana vid en envägskommunikation att vissa glömt att det fortfarande finns en mottagare i slutet.

I veckan meddelade sångaren Boy George att han ger upp sin Twitter efter att ha utsatts för kränkande meddelanden. Efter att hemsidor och bloggar stängts ner av hatkommentarer är det nu dags för Twitterkontona. Kanske har detta att göra med att tiden idag ständigt rusar vidare. Förra veckans debatt blir snabbt inaktuell. Det gäller att tömma hela artilleriet på en och samma gång innan man sätter tänderna i nästa gate. Vi må har blivit överkänsliga för våra egna åsikter men samtidigt allt mer okänsliga mot dem som åsikterna träffar. Hur svårt kan det vara för en modern människa att lära sig lite hyfs?