Torgny Segerstedt var en skarp opinionsbildare som huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
Resan till Stockholm var frånsett besöken på Tisdagsklubben den enda Segerstedt företog under hela kriget. Efter den nedgörande kritiken av överbefälhavare Thörnell hade Torgny själv hamnat i blåsväder. Han tog dock inte kritiken så hårt: han medgav visserligen att det inte var så behagligt att bli utsatt för den kampanj som dumheten och småsinnet sätter i gång när de störs i sin lugna bekvämlighet. Men, menade han, vem har sagt att de som anförtrotts viktiga förtroendeposter har fått dem för att ha det bekvämt? Rådde lugn och frid omkring dem så var det ett säkert kriterium på att de inte fyllde sin uppgift som de borde.
Vad kungen beträffade hade Segerstedt fler än en gång uttryckt ogillande av kung Gustaf V:s politiserande. Hovet hade låtit meddela att han skulle komma in genom västra ingången till slottet och ha informell klädsel. Torgny visste att kungens vitalitet var obruten trots hans höga ålder. Han var mager och gänglig och hade på grund av närsynthet glasögon med tjocka linser. Frånsett häftiga känsloutbrott till följd av hans eldfängda humör verkade han vara besjälad av en vilja att vara alla till lags. Då kungen var lätt lomhörd visste Torgny att han tid efter annan förde upp den kupade högerhanden bakom örat.
I Handelstidningen stod en gång att Gustaf V sagt några skämtsamma ord om att 290 av hans ben börjat skramla i hans gamla magra kropp som i en trasig skrinda. För allmänheten framstod han trots det outplånligt aristokratiska i hans väsen som skäligen anspråkslös. Och vänlig. Torgny förmodade att det var det som allmänheten intuitivt kände och som gjort honom till en av landets folkkäraste personligheter. De flesta hade ringa kunskaper om rikets grundlagar och många var övertygade om att Gustaf V hade stor makt.
TS:s son, Torgny T Segerstedt, berättade för mig i maj 1977 om faderns besök hos kungen på slottet. Då jag insåg att det var ett vittnesbörd av historiskt intresse förde jag anteckningar som ligger till grund för följande redogörelse. Frånsett en del repliker är den snarlik den som systern Ingrid Segerstedt Wiberg ger i sin bok om fadern.
Segerstedt hade bugat sig inför Majestätet men också inför åldrandet. Det hade slagit Torgny hur ensamt det föreföll vara omkring monarken. Snett bakom honom hade stått ett litet bord med bland annat porträtt av den år 1930 avlidna drottning Victoria, barnbarn till gamle kejsar Wilhelm. Det var första gången den Bernadotteska dynastin genom gifte förbundits med en stormakts kungahus.
Det andra porträttet föreställde Oscar II. Med ett leende hade Torgny berättat att han velat hedra unionsupplösningen 1905 genom att samma dag gifta sig med en ung norska i Kristiania.
Beträffande Oscar II ansåg Segerstedt att hans fredliga hållning under unionskrisen utgjorde hans största ära inför eftervärlden. Torgny påminde om hans ord: ”Om riksdagen beslutat krig mot Norge så skall jag inte tveka att gå i täten. Var viss om att de kommer inte att skjuta på mig.” Därefter gjorde sig Torgny nära nog skyldig till majestätsbrott. Han sade sig alltjämt hysa en principiell misstro mot politiserande suveräner: ”En kungs hållning får aldrig hindra en majoritet att handla efter sin vilja.”
Därmed tog den konungsliga älskvärdheten abrupt slut och Gustaf V utbrast: ”Vill du med dina skriverier störta vårt land i krig?” Det var första gången kungen hade duat Torgny. Hans förebrående tonfall var sådant att Segerstedt mer än någonsin fick en känsla av att Stockholm med slottet, kanslihuset och Arvfurstens palats var en förstad till Nazi-Tysklands Berlin.
När Torgny inte omedelbart svarat hade kungen tillagt: ”Jag måste varna dig. Du måste vara försiktig med det du skriver!” TS hade lugnt svarat att han inte skrivit något som han behövde ha dåligt samvete för. Kungen stod dock på sig: ”Du vill alltså inte inse att dina utfall är livsfarliga?” Torgny svarade: ”Absolut inte. Och jag är inte beredd att tumma på min övertygelse.” Kungen blev honom inte svaret skyldig: ”Du riskerar att störta landet i krig!” Utan att höja rösten svarade Torgny det skärrade majestätet med en fråga: ”Är det kanske bättre att leva på knä än att dö upprätt?” Kung Gustaf funderade en liten stund. Sedan sade han att det Segerstedt just hade sagt var mycket allvarligt.
Kung Gustaf hade tänt en turkisk cigarett. Sedan han blåst ut röken fastslog han: ”Du skadar Sveriges intressen med dina skriverier. Det kan inte tolereras längre.” Med en tung suck hade han tillagt att för övrigt skulle landet inte kunna försvara sig längre än ett tiotal dagar: ”Och jag har ingen lust att irra omkring i skogarna medan man skjuter efter mig som man gjorde med min kusin Haakon av Norge.” Torgny svarade: ”Jag önskar självfallet inte heller något krig. Men ett folk kan utsättas för värre påfrestningar.” ”Du är förblindad av ditt hat mot tyskarna!” utbrast kungen. TS svarade kort: ”Jag hatar inte tyskarna. Jag hatar nazisterna.” Kungen kunde ändå inte förstå nyttan med att skriva som Segerstedt gjorde i Handelstidningen. Därpå tillade han något närmast infamt: ”Dessutom skadar du din egen tidning. Den lär redan befinna sig på tillbakagång.”
När Torgny förnekade det sade kungen att det hade talats om annonsbojkott, vilket fick TS att fråga sig vem som viskat det i Majestätets öra. Högt sade han att det varit fråga om en smärre aktion av en minoritet av tyskvänliga köpmän.
”Du vägrar med andra ord att ta reson?”
Frågan blev några sekunder hängande i luften. Därefter sade Torgny: ”Jag finner det inte rådligt att skriva mot mitt samvete.” Kungen hade sedan sett Torgny i ögonen och frågat: ”Även om du gör landet en otjänst?” Segerstedts svar kom ögonblickligen: ”I varje fall på sikt torde jag göra landet störst tjänst genom att följa min övertygelse.”
Kung Gustaf insåg att han inte skulle ha någon framgång med övertalningsförsök varför han avrundade samtalet med ett lamt tillägg: ”Du måste ändå i fortsättningen tänka dig för innan du skriver.” Segerstedt förstod att audiensen var över och sade medan han reste sig: ”Jag kan försäkra Ers Majestät att det inte är av tanklöshet som jag skriver som jag gör.”
Enligt ett rykte skall kungen galghumoristiskt under ett följande besök på en försvarsutställning ha sagt till Per Albin: ”Någon omvänd republikan var det förvisso inte som lämnade mig.”
Innan Torgny tog tåget tillbaka till Göteborg åt han lunch med bland annat chefen för Handelstidningens Stockholmsredaktion Helge Lindberg. Han skall då ha sagt: ”Man måste ju åtminstone vara hövlig mot sin konung.”
För Torgny kunde kung Gustaf ge prov på både självupptagenhet och halsstarrighet. Trots att han uppenbarligen stod högern nära var han angelägen att framstå som en landsfader höjd över partierna. Torgny kunde inte glömma vad han 1896 som kronprins skrivit: ”Något mer rättsvidrigt och på samma gång farligt, än att flertalet av dem som intet hava skall kunna få makt till att fritt förfoga över vad mindretalet äger är svårt att föreställa sig.” Torgny måste dock medge att monarken hösten 1940 var angelägen om att framstå som en regent som vetat att anpassa sig till den demokratiska utvecklingen.
/.../
Det var säkert ingen tillfällighet att Torgny dagen innan han den 11 oktober 1940 kallats till audiens hos kungen hade ställt en fråga i Handelstidningen: ”Har en stat rätt att inför ett ockupationshot bryta mot moraliska lagar, att helt enkelt handla orätt?” Han skrev att självfallet skall lag hållas i helgd. Det var enligt honom orimligt att hävda att rätt är rätt endast i solskensväder och att lagen kan försättas ur spel under utomordentliga förhållanden. Att etiskt handlande för en stat på lång sikt är den enda tänkbara politiken hade han ju fram till krigsutbrottet hävdat. Men vad bör gälla när fosterlandet är i fara?
Plötsligt stod Torgny, som till och från kunde få många att tänka på en gammaltestamentlig profet, inför ett svårlöst problem: idealisten inom honom stod i motsatsställning till realpolitikern. Trots bättre vetande kunde han aldrig medge att ett rent opportunistiskt agerande av säkerhetsskäl kunde vara berättigat. I varje fall utåt hävdade han att de moraliska krafterna är livets must och sav, utan dem vissnar allt. Det var vackert tänkt och sagt.
