Hjältarna är inte av det gamla virket
Finns det någon snygg och framgångsrik singeltjej där ute som känner för att dejta en öldrickande, chipsätande, gräsrökande, TV-spelande, internetporrmissbrukande, pank, arbetslös slöfock som tillbringar hela dagarna klädd i pyjamas och tubsockor? Massor, om man får tro de senaste årens Hollywood-producerade romantiska komedier.
Nya filmen Dumpad, som hade svensk premiär förra månaden, är bara det senaste exemplet i en hel våg av romantiska komedier där den manliga huvudrollen spelas av en ovårdad slacker, medan tjejerna han dejtar gärna får vara något slags fantasikombination av VD, supermodell och mamma. Efter fjolårets jättesuccé för regissören Judd Apatows komedi På smällen har den typ av slackerman som syns i Dumpad blivit normen för Hollywood-komedier.
Många filmkritiker ser de här filmerna som ett tecken på en amerikansk manlighet i kris. Redan ifjol skrev The New Yorkers David Denby att På smällen är beviset på att Hollywoods romantiska komedier successivt rört sig ”från smoking till tubsockor”. I P1 jämförde Göran Everdahl nyligen succéerna för Judd Apatows filmer med George Clooneys senaste floppar, och konstaterade att ”Cary Grant bor inte här längre”. Apropå ännu en infantil komedi med 42-åriga Adam Sandler skrev New York Times filmredaktör A.O. Scott att ”det manliga förnekandet av vuxenhet har blivit den dominerande attityden i Hollywood”.
En kvinnlig, amerikansk bloggare som kallar sig Pretty Standard sammanfattade Judd Apatows filmer med att ”killarna alltid har större bröst än tjejerna”.
Judd Apatow är dock knappast ensam om att skildra en amerikansk manlighet som befinner sig i tveksam kondition. Går man in i en amerikansk bokhandel just nu möts man av bord efter bord med fackböcker om den amerikanska ”manlighetskrisen”. Titlarna på några popakademiska böcker om manlighet som kommit det senaste året talar kanske för sig själva: Rädda männen, Männens förfall, Manlighet, Den trasiga amerikanska mannen, Slutet på manligheten och Den förbrukade mannen.
Gemensamt för nästan alla de här böckerna är att de målar upp en alarmistisk bild av amerikansk manlighet. Det träder fram en tydlig utveckling från John Wayne och Cary Grant till Homer Simpson och Seth Rogen (den plufsiga huvudrollsinnehavaren i På smällen). Med hjälp av färska undersökningar försöker författarna sedan motivera olika teorier om att den amerikanska mannen aldrig mått sämre än just nu: de begår fler självmord än någonsin, de går mindre i college, de sitter bara hemma och spelar TV-spel hela dagarna, får vi veta.
Anja Hirdman, som är författare och medieforskare vid Stockholms universitet, tycker dock inte att det här är något nytt.
–Det har pratats om en ”manlighetskris” i stort sett konstant sedan 1970-talet. Det bygger oftast på en tro om att det bara finns en enda typ av manlighet som är familjeförsörjande och auktoritär, och om man inte kan gå tillbaka till den så fyller männen ingen funktion, säger hon.
I Hirdmans senaste bok, Den ensamma fallosen, kartlägger hon hur 1980-talet ultramaskulina actionhjältar (Rambo, Arnold) trädde fram i Hollywoodfilmerna som en motreaktion på 1970-talets mjukismän. På 2000-talet har popkulturen däremot blivit full av slackermän.
–Den här retromaskulina actionhjälten finns fortfarande kvar, men det finns också en typ av vit kille som är ett slags skön, pojkaktig slacker som behållit sina barnsliga drag. De hotar ingen, de är helt avsexualiserade, de är inte ens homoerotiska, men de lever i en värld där bara killar vill vara.
Det är den värld man ofta får se i Apatows filmer, där blyga killar gärna sitter hemma i TV-soffan och röker på hela helgerna. De syns även i TV-serien Entourage, med grabbgängets pojkaktiga misstänksamhet mot tjejer som kan sabba deras gemenskap. Och den amerikanska komikern Jimmy Fallon, som tar över Conan O’Briens pratprogram nästa år, kan också ses som ett slags evig pojke.
I en av scenerna i På smällen sitter filmens huvudperson (Seth Rogen) hemma i sin nystädade lägenhet och läser böcker om föräldraskap och barnafödande. Han har bestämt sig för att skärpa till sig och försöka bli en bra farsa och en bra partner till sin tjej.
När en av hans marijuanarökande killkompisar ringer upp honom och frågar vad han gör ser han sig omkring lite förskräckt, inser att han omöjligt kan svara att han sitter hemma och läser gravidböcker, utan svarar istället att han ”röker lite gräs och kollar på matchen”.
–Annars skulle han bli feminiserad och det skulle hota deras gemenskap, säger Hirdman.
I Susan Faludis bok Stiffed – the betrayal of the American man från 1999 kartlade hon hur amerikanska män successivt blev av med sin känsla av allsmäktighet under 1900-talets andra hälft. Efter andra världskriget försvann alla de fundament som amerikanska män byggt sina liv på – armén som ideal, stabila fabriksjobb, rollen som familjeförsörjare. Samtidigt som allt fler kvinnor började arbeta hamnade många män på kontorsjobb där deras samhällsfunktion ofta var diffus. Tron på män som auktoritära och familjeförsörjande levde dock kvar, och skillnaden mellan kraven som ställdes på en man, och möjligheterna att förverkliga dem, resulterade i bitterhet: ”Pojken som växte upp med tron att han skulle bli härskare över universum insåg att han inte blev härskare över någonting”, skriver Faludi.
Idag är tanken på den allsmäktiga mannen i första hand något man stöter på i komedier.
Det är David Brent eller Michael Scott som tror att de är kungar över sina kontor i The Office, eller Borat som sätter sig ner i sunkig fåtölj på sitt amerikanska hotellrum och skriker ”King of the castle, king of the castle!”.
Till och med reklamfilmerna för Axe-parfym, som länge varit den sista utposten för astronomisk övertro på en gammalmodig idé om manlig karisma, har blivit bittert självironiska.
Av de senaste årens amerikanska böcker om ”manlighetskrisen” är det få som är så kritiska som den amerikanske författaren Harvey C. Mansfields senaste bok, Manliness. Han är känd som ”den sista konservativa professorn på Harvard” och han avfärdar uppfattningen om att manligt och kvinnligt skulle vara sociala konstruktioner som ”nonsens”. Boken argumenterar för att manlighet är en konstant egenskap i alla människor – han definierar den lite diffust som en kombination av avspändhet, aggressivitet, integritet och Humphrey Bogart. Problemet med 2000-talet är att den inte får utlopp någonstans förutom i idrott, våld och krig, enlig Mansfield. När han börjar analysera den moderna slackermannen låter han dock snarlik många av de som kritiserar Hollywoods nya mansideal.
–2000-talets amerikanska män verkar mest av allt vilja ta semester från ansvar, och semester från allvar. De vill vara permanenta pojkar, inte män, säger Mansfield till SvD.
Medan feminister som Faludi förklarar den moderna mannens förvirring med att han inte längre får vara familjeförsörjare, anser Mansfield att problemet är själva feminismen, som förvandlat män till ”omanliga” mesar. Mansfields mål är att vi inom en snar framtid ska kunna säga ”manlighet” utan att fnissa. Hans analys av amerikansk manlighet präglas av nostalgiska drömmar om att ”män ska få vara män”, och ironiskt nog påminner Mansfield ofta om just de frustrerade män som Faludi intervjuar i Ställd.
I en artikel om 2000-talets ”barnmän” i amerikanska tidskriften City Journal skriver författaren Kay Hymowitz att den stora missuppfattningen om den här kroniska pojkaktigheten är att det skulle vara ett tecken på utsatthet. Tvärtom ”förblir barnmännen barn just eftersom de kan”, skriver hon. Hon ser barnslighet som männens slutgiltiga privilegium, en chans att få vuxenlivets alla fördelar utan att axla något av det tunga ansvaret.
Kanske är det så att Hollywood-komediernas relationer mellan slackerkillar och karriärtjejer mest av allt speglar miljön där manusen till de här komedierna blir till. När jag intervjuade komikern Tina Fey nyligen förklarade hon att ett typiskt manusförfattarmöte för en TV-serie eller film består av ett runt bord, tio pårökta slackerkillar med baseballkeps, och två, tre överambitiösa tjejer i byxdräkt.
