Jag vet egentligen inte när det hände. Men det verkar som om Paul McCartney – och Beatles också för den delen – plötsligt är det som gäller. Är inne. Hett. Eller något. Tidigare var det alltid John Lennon som var så skyhögt överlägsen sin låtskrivarpartner, tönten McCartney, att man undrade om kreddpolisen över huvud taget lyssnade på musiken de skrev om, både Beatles och soloplattorna.

För det var ju McCartney som sprang på klubbar och umgicks med namn som Harold Pinter, Allen Ginsberg och Bertrand Russell. Det var ju han som var den drivande, sjöng fantastiskt och spelade lysande bas.

För de unga på 1960-talet stod Beatles för revolt. Lugg istället för Elvis gamla brylcrème. En hysteri som påminde om religiös extas och lika blixtrande svar som Groucho Marx i intervjuer. Som när McCartney förnekade att Beatles var antimaterialistiska:

–Det är en stor myt. John och jag brukade bokstavligen sätta oss ner och säga ”Nu skriver vi en swimmingpool’’.

På åtta år förändrade bandet sig mer musikaliskt än de flesta gör under en livstid. De gick från Love me do via Yesterday och Helter skelter till Tomorrow never knows, Happiness is a warm gun och Strawberry fields forever.

Nyhyllningarna av Beatles kanske började 2008 när Kanye West hissade just Beatles ständiga vilja till förändring. Dylan sa faktiskt ett år tidigare i Rolling Stone: ”Paul är den ende jag hyser djup respekt för. Han kan göra allt.”

Nu har Roberta Flack gjort en coverplatta med Beatleslåtar, Springsteen tar upp McCartney på scen, Beatles toppar P1:s Sommar-låtar, dj:s dyrkar syntalbumet McCartneyII och Swedish House Mafia vill jobba med McCartney, som snart inviger OS.

Många kritiker har omvärderat ”den gullige”. Eller om de plötsligt har lyssnat. Höjdpunkterna kom i Beatles, han experimenterade med ljudslingor tidigt och efter Beatles släppte han först McCartney och sedan Ram. Över hela världen skåpades detta mästerverk ut. Jag får väl sticka ut hakan och säga att jag förstod det absolut inte då och ännu mindre förstår jag alla som nu hyllar återutgivningen. Det är ju samma platta med briljanta poplåtar, en lekfull McCartney.

Å andra sidan finns det många ”experter” som fortfarande inte förstår att Ringo Starr är en av de bästa trummisarna genom tiderna.

Eller som när Fredrik Strage i början av sommaren i DN plötsligt också omvärderar Beatles för att Tomorrow never knows spelas i Mad men. Han missar just det som Jan Gradvall påpekat när jag intervjuade honom i SvD: ”Beatles omprövade sig själva var sjätte månad och är det minst nostalgiska av alla band genom tiderna”. Ändå har de just fått skit för ”trallåtar” som She loves you (som faktiskt går i moll en stor del av låten) och att det bara handlar om nostalgi.

Det verkar som om många Beatlesignoranter blundar precis som Decca Records skivboss Dick Rowe gjorde den 1 januari 1962. Han såg Beatles göra en audition för ett skivkontrakt men tackade nej med motiveringen: ”Gitarrgrupper är på väg ut”.