Christopher Hitchens – författare, polemiker, orator, avfälling – finns inte längre ibland oss. Cancern i matstrupen med dess många metastaser, lät sig inte besegras.

Budet kom på fredagsmorgonen, och egentligen borde det inte förvåna mig eller någon annan, särskilt inte med tanke på hur tärd och faktiskt oigenkännlig han såg ut på bild i senaste numret av Vanity Fair (januari 2012). Där skriver han, vackert och livligt, via infallsrika utflykter till Nietzsche och smärtans bortre gränsstationer om det obönhörligt annalkande slutet.

Hur möta döden? Vid fullt medvetande och med vetgirigt uppspärrade ögon, eller maximalt smärtlindrad och dåsigt omtöcknad? Frågan var, konstaterade han där, inte helt lätt att besvara efter de långdragna plågor han genomlevt sedan diagnosen 2010. Det gamla trösterika ordstäv som säger att allt det som inte dödar mig gör mig starkare, är helt enkelt inte mycket att hålla i handen för den som bär på aggressiva tumörer. Det finns så mycket, särskilt inom terminalvården, som visserligen förlänger livet en smula, men som lik förbannat försvagar en högst väsentligt och som är gränslöst obehagligt.

Hitchens bytte ståndpunkt många gånger i många frågor, men i ett avseende höll han hela tiden och in i det sista en spikrak linje: religionens fördärvlighet. Hitchens argumenterade hårt för ateismen i boken ”god is not Great”. Tron, menade han, var tänkandets skamliga kapitulation, förnuftets vanärande nederlag. Religionens anspråk är lika absurda som de många motsägelserna och orimligheterna i de heliga skrifterna. Den tröst religionen säger sig erbjuda, inte minst åt de sjuka och döende, är uppenbart falsk och därför omöjlig att hämta någon glädje ur.

Det har inte saknats motståndare bland främst amerikanska troende som hävdar att Hitchens sjukdom var ett rättmätigt straff för hans blasfemier. Enligt ett annat resonemang var hans religionskritik tvärtom en produkt just av hans sjukdom, som visserligen inte hade givit sig tillkänna men som ändå fanns där i kroppen och fördunklade hans medvetande. Cancern skulle, hur som helst, vederlägga hans religionskritik på antingen det ena eller andra sättet. Styrkan i den argumentationen får var och en själv bedöma.

Gällande annat var Hitchens närmast programmatiskt ombytlig. Enligt somliga, som i någon fas blev hans meningsmotståndare, gjorde detta honom till en svekfull kappvändare. Ett annat sätt att se det är att han aldrig slutade att pröva och ompröva intellektuella resonemang i ljuset av ny information Vad man krasst kan konstatera är att han är den brittiska trotskisten med utbildning inhämtad i Oxford som slutade sina dagar som amerikansk medborgare och varm anhängare till den förre presidenten, George W Bush, i synnerhet dennes positioner ifråga om Irak.

Min egen ödmjuka uppfattning är att just den tankemässiga rörligheten, i kombination med bredden och kraften i hans argumentation, gjorde Hitchens oerhört spännande att följa, oavsett om man instämde i allt, men att han under senare år slutade tänka nytt, åtminstone politiskt. Hans kritiska blick blev grumlig, hans instinkter opålitliga. Han blev mot slutet något av en megafon med tvivelaktig lojalitet, vilket är litet sorgligt.

Men det har i princip alltid varit ljuvligt stimulerande att läsa honom och att lyssna till honom. Jag rekommenderar var och en att botanisera bland otaliga Youtubeklipp på nätet: ingen hanterade kontroversen med samma njutnings- och glädjefyllda virtuositet som Christopher Hitchens. Se honom debattera moral utan Gud med Al Sharpton, det är sublimt. Och läs honom sedan: hans elaka lilla bok om Bill Clinton (”No one left to lie to”), hans memoarbok (”Hitch 22”) och hans samlade essäer (”Arguably”).

En omättlig aptit, ett kraftfullt engagemang, en retorisk briljans: Hitchens lämnar ett avsevärt tomrum efter sig. Mitt i sin gräsliga sjukdom tog han sig tid att skriva en lång och argsint artikel i Slate om hur man brygger ett gott te. Han har visserligen inte rätt i allting, men man måste bara älska tilltaget.