Han vet hur det är att tvingas spela musik han inte känner för. Och han har ofta tänkt på hur det måste kännas för den publik som tvingas lyssna. När nu Stockholm New Music åter arrangeras är detta en erfarenhet Ivo Nilsson tagit med sig som festivalens konstnärlige ledare. Drömmen är att festivalen blir en mötesplats som kan öppna ett slutet svenskt konstmusikliv.

"Några av de bästa festivalerna jag själv har spelat på har varit ganska kaotiska - men socialt spännande." Ivo Nilsson, konstnärlig ledare för Stockholm New Music som startar på söndag, tror att det är något sådant som behövs i Sveriges slutna musikliv. Foto: Staffan Löwstedt
Stockholm New Music är tillbaka i ny skepnad. Det är delvis egna erfarenheter som har lett till årets festivalupplägg erkänner Ivo Nilsson, konstnärlig ledare för Stockholm New Music och samtidigt själv både tonsättare och musiker.
Just dubbelheten löper som en livsnerv genom hela programmet. Tolkningsakten sätts i centrum denna gång. Bakom den idén ligger inte bara en principiell förskjutning av fokus från tonsättaren till musiker, utan också en övertygelse om att kvaliteten blir högre om uttolkaren är verkligt motiverad.

Otaliga gånger har Ivo Nilsson, trombonisten, befunnit sig på scenen bakom ett vippande notställ utan att ens själv vara övertygad av den musik han varit satt att spela - av tekniska eller konstnärliga skäl. "Och hur kan man då begära något av publiken?", frågar han retoriskt.
Ja, säg det … Det var dags att ändra på saker och ting.
- En av mina viktigaste ambitioner har varit att lyfta fram interpretationen, eftersom ny musik annars ofta är så väldigt tonsättarfixerad.
- Jag valde ut intressanta interpreter och ensembler och frågade dem vad de tyckte var spännande just nu och varför. Utifrån den diskussionen ställde vi gemensamt samman ett program som passade in i helheten i festivalen.

Är det annars frustrerande att som musiker få musiken tilldelad och förväntas utföra noterna?
- Ja, men jag skulle vilja säga att det blir frustrerande för lyssnarna.
Visst, Ivo Nilsson ser den här omsorgen om framförandena som en garanti för hög kvalitet i programmet. Här speglas också en del av den bredd musiklivet uppvisar, där tonsättaren lika gärna kan kallas "ljudkonstnär", ett mycket vidare begrepp. Och där musikern kan vara "ljudregissör" eller performanceartist.

Det som är väsentligt för att kunna ta till sig sådant som är avancerat och svårgripbart, är att man som publik och lyssnare känner sig välkommen! Det är en otroligt viktig aspekt som ingen "rolig ljussättning" kan avhjälpa.

Men den publik Ivo Nilsson ser framför sig på Stockholm New Music är inte nödvändigtvis den som annars intresserar sig för klassisk musik, eller ens musik i första hand.
- Jag tror att den här festivalen vänder sig mer till dem som är intresserade av ny konst, film och litteratur. Kopplingarna är ofta tydligare till installationskonst, videokonst eller liknande.
Han är samtidigt mycket noga med att understryka han inte är ute efter "gränsöverskridande" former, ett annars vanligt mantra i förnyelseambitioner.
- Jag ser ingen egen kvalitet i sammanblandningar. Däremot kan det bli intressant när friktion och brytningar uppstår mellan uttrycksformerna i nya möten.

Det är så han överhuvudtaget ser på festivalens funktion: möten. Annars uttrycker han faktiskt tvivel över festivalformen, eftersom han menar att det inte är enskilda manifestationer utan kontinuitet som är viktigast för ett levande musikliv. Festivaler kan likväl vara en bra arena för just möten, musikaliska och sociala. Att en väl fungerande festival har gynsamma effekter på musiklivet i stort visas inte minst av Ultimafestivalen i Oslo.
- I norskt musikliv kan man utan vidare tala om ett "före och efter Ultima". Den festivalen har betytt enormt mycket för ny norsk musik, där man förr bara hörde talas om ett par större namn.

För svenskt vidkommande har det inte varit lika muntert, menar Ivo Nilsson. Men han hoppas att Stockholm New Music så småningom ska kunna bidra till att ett slutet svenskt konstmusikliv öppnas.
- Ingen känner till ny svensk konstmusik utomlands, absolut ingen. Det beror naturligtvis också på att vi inte bjudit hit musiker och tonsättare, för det måste finnas ett ömsesidigt intresse för att nya kontakter och nya kanaler ska uppstå.
- Några av de bästa festivalerna jag själv har spelat på har egentligen varit ganska kaotiska - men socialt väldigt spännande, säger Ivo Nilsson.
Han talar om de strukturella brister han upplevt i konstmusikgenren genom åren, om ett kallt "redovisande" sätt att presentera musiken. Han menar också att detta ibland angripits på fel sätt, med ytliga medel.
- Allt snack om nya konsertformer är egentligen ganskas tunt. Det som är väsentligt för att kunna ta till sig sådant som är avancerat och svårgripbart, är att man som publik och lyssnare känner sig välkommen! Det är en otroligt viktig aspekt som ingen "rolig ljussättning" kan avhjälpa.

Nya publikgrupper i sikte, nya spelplatser där Nalen är ett viktigt tillskott. Det blir även en rad seminarier och möjligheter att möta musikerna och tonsättarna. En annan ambition har varit att få med många olika generationer, berättar Ivo Nilsson. "Paradisets barn" är en konsert där nioåringar spelar nyskriven musik. Elever från Södra latin spelar också nya verk.
Dessutom finns utställningen "Electro Squeak Club" på Nalen som riktar sig till barn.
- Den blev faktiskt direkt fulltecknad för hela veckan, det har funnits ett jätteintresse från skolor, säger Ivo Nilsson nöjt.
Förutom att han är orolig över att man kommer att få på pälsen för att det är för få kvinnor representerade i programmet, känner han ändå att det mesta har fallit på plats.
- Det har varit ont om tid. Att festivalen skulle arrangeras igen bestämdes för bara ett och ett halvt år sedan.

Är det kort tid?
- Ja, inte minst när det gäller att knyta dirigenter till festivalen och att beställa nya verk. Att till exempel Peter Eötvös kommer hit är verkligen kors i taket, tycker Ivo Nilsson.
Återstår att se om nyuppståndna Stockholm New Music också blir så där kreativt kaotisk.

Tony Lundman