Betyg: 3 av 6

Utanför Globen ligger drivor av kasserade sovsäckar, liggunderlag och tomma matlådor. När tyska rockflickidolerna Tokio Hotel kommer till Sverige är publiken taggad till tänderna. De viftar med färgglada plaströr, skriker så det skär i öronen och bakom mig, på en läktare långt från scen, ropar någon på den extravagante sångaren Bill under precis hela konserten.

Ett rymdskepp vecklar ut sig och inuti sitter trummisen Gustav Schäfer. I mitten dyker den sotigt svartsminkade Bill Kaulitz upp. Hans annars så punktuperade svarta hårman, som får honom att se ut som en seriefigur, är kammad i en backslick. Kaulitz är utklädd till humanoid, med en vakuumtajt svart kroppsstrumpa i läder som han hänger olika axelvadderade skal på. Han glittrar, lyser av lampor och skallrar av nitar.

Hans tvillingbror, gitarristen Tom Kaulitz, står bredvid i dunväst, baggy jeans och de långa dreadlockarna instoppade under en mössa. Det finns ingen röd tråd som löper genom kvartetten från Magdeburg, varken stilistiskt eller musikmässigt. Nog låter deras piercade rock betydligt snällare än vad den ser ut att göra.

21-årige Bill Kaulitz är en säker frontfigur som rör sig likt en r’n’b-diva i både dans och gester. Med den heltäckande skinnstrumpan påminner han om catwoman i en schlagerfinal. Tokio Hotel bränner av lite pyroteknik och låter en elflygel brinna (vad är det egentligen med tyskar och eldflammor på scen?) men det räcker inte med att Tom Kaulitz och basisten Georg Listing ställer sig på varsin låda och spelar.

Tokio Hotel lyckas inte fylla upp den halvtomma lokalen. De har fått för stora skor att sätta på sig. Några nallar flyger mot scenen medan bandet tömmer innehållet i sina vattenflaskor över publiken. Fansen trängs och sträcker på armarna i förhoppningen att fånga varsin droppe att ta med hem.