Som barn satt hon på de småländska bönemötena och klädde av folk in på bara kroppen. Fantiserade om vilka hemligheter som tanterna och farbröderna gömde bakom sin vuxenskenhelighet. Så har det fortsatt. Häromveckan fyllde Margareta Strömstedt 80 år och fortfarande älskar hon att smygkika i livets glipor, sträcka sig bortom det uppenbara.

– Om du visste hur många fönster jag stått och spanat in i, hur många människor jag följt efter på gator, säger hon med flickans bevarade iver. Åtminstone utan skuld eller skam. Trots att hon tillhör den kvinnogeneration som haft för vana att tyngas av det mest – och därtill växte upp i en frikyrkoförsamling vilket gett syndbegreppet extra dimensioner.

Frågan hur hemlig hon själv är kommer fullständigt av sig. För nu sitter vi i köket intill Tantolunden i Stockholm och på andra sidan fatet med köpekakor, och hon har varit och handlat tre sorter, sitter maken Bo som lovat att lämna oss efter kaffet men måste skjuta in ett grundläggande faktum: När deras kärlekshistoria började.

– Det var söndagen den 10 september 1950 klockan 10.30 i hörnan av Grönegatan och Stålbrogatan i Lund. Utanför det frikyrkliga studenthem där vi båda bodde. Maggan var på väg till missionskyrkan, jag till pingstkyrkan, när vi möttes bestämde vi att lifta till Kristianstad istället. Sedan dess har vi varit ihop.

– Ja, men det har varit mycket upp och ner, påminner hon, rädd för sockrad romantik.

– Visst, medger han. Som vet att i hörnan där deras kärlek föddes numera finns en skylt: Här skrev August Strindberg Inferno.

Även kärleken har sina hemligheter. Margareta Strömstedt erkände en gång i en intervju att äktenskapets första 25 år var rätt jobbiga. Efteråt fick hon brev från unga kvinnor som undrade hur hon stått ut. Men också om det måste ta så lång tid innan ett förhållande fungerar? Hon fnissar till vid minnet, tillstår att hon bara kan utgå från egna erfarenheter, de som säger att efter många år händer något med en relation. Fram träder två liv med större integritet. Där man inte är så insnodda i en massa föreställningar om varandra.

– Istället blir man vänner – men har kvar laddningen. Som ung förstår man inte att förälskelse måste ta slut – och att något annat tar vid. Det är då man kan bli förälskad i andra. Så där kan man hålla på tills man inser att man verkligen älskar varandra. Det har jag upplevt väldigt starkt.

Jag hade fått för mig att jag skulle skriva böcker på dagarna och köra taxi på helger och kvällar. Inte blve det så. Jag skrev hela tiden.

Margareta Strömstedt

Kärlekens brytpunkt är nästan övertydlig i makarna Strömstedts liv. Hon skrev om den i sin uppmärksammade bok Natten innan de hängde Ruth Ellis, nu ber jag henne berätta igen och ut över köksbordet rullar minnet av olyckan – och mirakelräddningen: Det är sommaren 1979 och tillsammans med dottern Lotten ska de åka på semester till Nordkap. Allt är trassligt, också med dottern som i sista stund hoppar av resan. Ändå far de, flyger till Rovaniemi, hyr en bil och börjar köra ut längs Norra ishavet. Det är hon som sitter vid ratten när bilen plötsligt får sladd och voltar nerför en stenslätt. Stoppas av ett stort klippblock, innan de annars skulle ha rasat rakt ut i havet.

Hon minns tanken, den glasklara, att nu skulle de dö.

– Märkligt nog tänkte jag det inte med skräck eller sorg. Mest kände jag en stor frid. Förutom skulden, att det var mitt fel.

Bilen stillnade efter att ha snurrat fyra varv. De slog upp ögonen, förvånades över att de levde. Såg sedan på varandra. Fylldes av lättnaden, jublet, att de båda klarat sig. Blev sittande så, länge, länge.

Ögon såg in i varandra, förbi åren av gnissel, tystnad och missförstånd. Nådde fram till det som fanns bakom, den kärlek som överlevt alla skador.

– Där började vårt andra, mogna liv, sammanfattar hon som mer tror på tur än på Guds räddande hand. Och som egentligen inte har någon dödsrädsla, inte efter att hon som barn trodde att livet var slut.

– Det var visst Mark Twain som sa att han ville vara med på sin egen begravning för att kunna njuta av hyllningarna. Jag tänkte på det när jag fyllde 80 och fick så mycket blommor och presenter, att nu behöver jag inte vara med på min begravning. 80-årsdagen räckte.

Vad tror du händer sedan, efteråt?

– Efter döden, menar du? Jag har ingen aning. Men jag tänker ofta att det ska bli spännande att se. Och vet du vad jag också tänker? Jo, att det bästa med alltihop är att det inte är jag som bestämmer. Ingen kommer att säga att det är mitt fel om det blir dåligt.

Så talar en kvinna fostrad till ansvar. Hon som helst skulle vilja dö före sin Bosse. Med enda kruxet att hon i så fall missar hans begravning.

– Han har bestämt att man ska spela New Orleans-jazz och ha mycket roligt på väg hem från kyrkan. Det skulle jag nog ändå vilja uppleva.

Efter att Margareta Strömstedt fyllt 50, det var också en dag fylld med så intensiva hyllningar att hon aldrig ens hann få på sig skorna, genomskådade hon åldrandets hemlighet. Att ingenting är som man tror. Inte kände hon sig så gammal som hon trott att hon skulle göra.

– Mest kände jag frihet, att det inte fanns några gärdsgårdar runt mig längre.

I samma veva följde hon rådet från vännen Sara Lidman att skriva romanen som måste bli skriven. Den om hennes barndom. Om pappan som var godmodig bondson och mamman som var nervklen och låg till sängs – eller steg upp och skrek ut sin ångest och frustration.

Så det var tack vare Sara Lidman som du skrev Julstädningen och döden?

– Hon var den som puttade på så jag kom igång, som bjöd upp mig till sin undantagsstuga i Missenträsk. Före tre på eftermiddagarna pratade hon inte med mig, då skulle jag skriva. Sen åt vi lite och gick ner på byn.

Margareta Strömstedts vänskap med en annan av litteraturens tungviktare, Astrid Lindgren, är välkänd, omvittnad. Det var också hon som skrev biografin Astrid Lindgren, en levnadsteckning.

– Astrid var oerhört uppmuntrande, på alla sätt. Men jag tror inte hon betytt så mycket för mitt eget skrivande. Det här har jag faktiskt aldrig tänkt på. Men det var Sara som triggade mig att skriva om det som var svårt. Hon kände igen mina erfarenheter, hade föräldrar som var lika mina. Astrid hade vuxit upp i en atmosfär av oerhörd kärlek och total konfliktlöshet, för henne var det annorlunda.

Att Margareta Strömstedt skulle skriva, nog visste hon det tidigt. Så mycket kom emellan. Först åren som lärare i Lund. Sedan hemmafrutillvaron i Hagsätra, det var när barnen Niklas och Lotten var små. Nja, spridda artiklar blev det förstås, främst till veckotidningar. Och en dag gick hon gick upp till DN:s dåvarande chefredaktör Olof Lagercrantz och kritiserade honom för tidningens undermåliga barnboksbevakning, den hon ansåg sig kunna sköta bättre. Vilket hon snabbt fick chansen att bevisa.

20 år som producent på TV2 hann hon också med, innan hon sa upp sig. Fick inskrivet i sitt avgångsvederlag att företaget skulle betala hennes utbildning till taxichaufför.

– Jag hade fått för mig att jag skulle skriva böcker på dagarna och köra taxi på helger och kvällar. Inte blev det så. Jag skrev hela tiden. Det tog ju så lång tid innan jag kom igång, hittade det som var sanning.

Om åren på tv, om möten med Tove Jansson, Astrid Lindgren och Ulla Isaksson, om författaren, giganten, som försäkrade att han velat förföra henne bara han orkat, alla finns med i boken hon hoppas bli klar med i sommar. Den som har arbetsnamnet Fötter.

Vad är skillnaden mellan att skriva som 50-åring och 80-åring?

– Jag skriver bättre idag. Är modigare. Men jag är också tröttare, vid 80 orkar man inte sitta lika länge.

Åren har lärt henne att en text måste nudda smärtgränsen för att bli bra.

– Det måste göra ont. Men inte för ont för då blir det privat. Säg hellre att det måste vara lite grus i skon så att man inte halkar förbi. Det måste finnas ett motstånd.

Så bara den som haft en svår barndom kan bli en bra författare? Nej, det är inte vad Margareta Strömstedt säger. Det verkar vara många år sedan hon julstädade bort också klyschor, schabloner. Kvar blev insikten att varje människa som går till botten med sin barndom finner mörka djup.

– Det finns ingen konfliktfri barndom. Men det är också den tid när man tänker fritt, ser klart. I puberteten händer något, då börjar vi låtsas. Det är som om det fanns en överenskommelse mellan vuxna om vad vi kan och får prata om – och det vi måste glömma bort att vi vet. Som detta med pedofiler, för att ta ett exempel. Jag minns flera stycken från min barndom men dem låtsades ingen om.

Det krävs mod för att berätta hemligheter, sätta ord på det som är svårt. Margareta Strömstedt sträcker händerna mot sin man, säger att det största modet var att skriva om deras äktenskap i boken om Ruth Ellis.

– Den dagen när Bosse läste manus, gud vilken dag det var, jag minns varenda sak jag gjorde i väntan på att han skulle ha läst klart. Sen kom han ut, han var alldeles skakad. Om det är någon som uppmuntrat mitt skrivande så är det han. Men det är en sak att skriva om sin man. Eller om sina föräldrar, det har alla rätt till. Däremot har man inte rätt att skriva om sina barn. Det måste man ha särskilt tillstånd för.

I sin förra bok skrev hon, med sonen Niklas tillåtelse, om fasan när han föddes med en stor cancersvulst på halsen. I boken som är under arbete finns Klagosång över en försvunnen dotter.

– Jag vill inte tala om Lotten, vår dotter som idag mår jättebra och är vårt största stöd. Jag kan bara säga att ingen har gett mig större glädje men inte heller större oro. Nu vaknade jag en natt, gick upp och skrev en lång prosadikt om hur det var en gång. Det var som en fors, allt bara vällde fram …

Mitt i meningen tystnar hon, tar ett djupt andetag inför frågan hur nära vi människor egentligen kan komma varandra? I vänskap, som föräldrar – men också i kärleksrelationer?

– Ska man hålla ihop så länge som Bosse och jag gjort måste man ha integritet, värja sig mot den hundraprocentiga intimiteten.

Nej, inte vågar jag fråga vad som finns bakom hennes stängda dörrar. Kreativiteten, säger hon själv. Allt det som ännu inte fått något språk.

– Därför måste vi människor värna om våra hemligheter.

Och författaren, giganten, som hade förfört henne bara han orkat?

Nu är det Bo Strömstedt som rycker in, säger att det ska hon väl spara till sin bok. Därmed sätter vi punkt. Hon tror själv det kan vara klokt. Särskilt som hon tröttnat på att tala om sig själv, vara i fokus.

– Jag tycker ju bättre om att se mig lite vid sidan av. Ingen ska veta när jag tjuvkikar.