En lördag i slutet av augusti flög ett banderollplan över Stockholm, med en ovanlig text på släp. ”Jag tar nog livet för allvarligt”, stod det. Meningen var hämtad ur en dagbok, daterad till julafton år 2000. Insamlad och utvald för ett projekt om tonårstjejers dagböcker i regi av den feministiska konstnärstrion bakom Ropa i Midsommarkransen.
–Vi har fått stöd för att lyfta fram kvinnliga förebilder. Först tänkte vi göra något slags arkiv. Men sedan kändes det lockande att gå till det vardagliga, det lilla men storartade. Förebilder är ju inte bara de kvinnor som har blivit kända, säger Ropas Mikaela Krestesen.
Det finns efterfrågan på dagböcker på fler håll. De skrivna dagböckerna, de i pärm. Bloggar och nätets andra privatoffentliga forum har inte mättat suget efter biografiskt material.
Nyligen arrangerades Skambyrån, där tjugoplussare läser högt ur sina tonårsdagböcker, åter i Stockholm. Grundaren David Nadelberg karaktäriserar sitt humorkoncept, som går under namnet Mortified i USA, som en del av en sentida ”ultrabiografisk” rörelse.
En grundbult för tonåringen som komisk figur är att tonåringar, och kanske särskilt tonårstjejer, som skolas hårdare i relationer, tillåts formulera en osäkerhet som alla känner. Även Ropa har haft högläsning.
–Man vrider sig av skratt. Allt är så banalt, och så spännande. ”Jag har två folköl, kanske kan fixa en tredje”, säger Mikaela Krestesen.
Det blir kul, men i skrivandets stund är det samtidigt något introvert över tanken på tjejer som för dagbok, tycker hennes kollega Lovisa Henoch. Många känner sig ensamma i tonåren. Själv skrev Lovisa Henoch mycket om politik. De har diskuterat om de genom att rikta ljuset mot något så typiskt kammarbundet som dagböcker förstärker ”den lite emoaktiga schablonen” kring tonårstjejer, förklarar Mikaela Krestesen. Men, tycker hon:
–Framför allt är det en styrka att kunna dela det privata.
Det mest klassiska sättet att använda sig av dagböcker är ju inte att läsa högt ur dem, eller att basera konstprojekt på dem. Det är att ge ut dem. Rakt av, eller i bearbetad form.
–Är du en känd författare eller politiker och skriver dagbok idag, då är det med tanken: Det här kanske kommer att ges ut.
Det säger Christina Sjöblad, professor i litteraturvetenskap som forskat på kvinnors dagböcker under 1700- och 1800-tal. Intresset startade med Victoria Benedictssons dagböcker, som hon såg till att de blev utgivna nästan hundra år efter att de skrevs.
–De riktigt stora dagböckerna representerar sin tid. Benedictsson skriver både om vardagslivet i Hörby, om kampen som kvinnlig författare i Sverige under 1880-talet, om tvivel på meningen med sitt liv. När hon skriver romaner plockar hon ofta repliker därifrån. Det är nog vanligt för författare, att dagböcker fungerar som en visthusbod, ett skafferi att plocka tankar och repliker ur.
Moa Eriksson Sandberg är en av dessa författare. Hennes debutroman ”Söta pojkar är bara på låtsas” bygger på den dagbok hon skrev under första året på gymnasiet i Halmstad, läsåret 1997–1998. Boken hade hon tagit fram för att bläddra i när hon kände: Här finns en historia. Hon slogs också av att hon skrev som om hon hade läsare.
–Jag ville att mitt liv skulle se spännande ut, även när jag skrev för mig själv. Samtidigt som man så klart vågar visa mer fula sidor.
Vad betydde det att du hade dagboken som källa när du skrev romanen?
–Jag tror den blev mer ärlig. Och att den inte känns romantiserande eller moraliserande. Det kan vara farligt att som vuxen föreställa sig hur det är att vara tonåring.
Skriver du fortfarande dagbok?
–Ja. Men inte alls lika ofta. Det ebbade ut när jag flyttade ihop med en kille och fick någon att prata med om vad som hänt varje dag. Men innan dess fanns ingen annan som var lika nära. Jag bodde ensam, kom hem mitt i natten och skrev.
